Aftonbladet – 23 juli 1852, sida 1

sen hade baron de Vaubert en hustru och lyckligare än denne, en son, ännu barn, söm uppväxte i landsflygt. Dessa adelsmän, som man klandrat så mycket då det var så lätt att förtala dem, hafva åtminstone, under pröfningens dagar, visat att de förmådde bära olyckan, likasom de aldrig känt lyckan, dessa menniskor vanda vid lyx och maklighet, dessa för det mästa flygtiga och lättsinniga sinnen, hafva i motgångens stund ådagalagt kraft, mod och uwundergilvenhet. Så installerade sig den lilla kooni vi omtalat glädtigt i sin fattigdom och togo saken med älskvärd filosofi. Det hus de bebodde, i en liten förstad, bestod af ett corps de logis med tvenne flyglar: den ena kallades slottet La Seighöre, den andra slottet Vaubert. Om dagen gjorde man hvarandra visiter, enligt ctiquettens föreskrifter; om aftonen samlades man i en gemensam salong. Hvar och en medförde till dessa små sällskapskretsar sin. utsökta artighet och älskvärda belefvenhet; fruarna de la Seigligre och Vaubert derjemte skönhet och behag; den förra visade redan detta milda svårmod som tillbör varelser, bestämda till en förtidig död; den andra var mindre poetisk, men bade en djerf, rörlig själ, värdig att lysa på en större skådebana, bland de intriger som hopspunnos vid hofven i Wien och Coblentz, Man tröstade hvarannan med ett infall; man hämnades med en sarcasm, man blef aldrig ond. Denna filosofi hvilade, man måste bekänna det, på. en myckenhet illusioner och en stor okunnighet. . allmänhet var detta grunden till det mod, len kraft, den undergifvenhet, som vi nyss rämde. Man envisades att tro, att det storverk som nu utfördes icke var annat än ett blodigt skådespel, gifvet af ett röfvarbands man väntade sig dagligen få se Frankrike iterfördt till dess fordna tillstånd. Då dessa