Den minsta stjernan, som man med blotta ögat kan upptäcka, hör fill sjette storleken. Det gifves likväl några personer som genom en ögats egendomliga organisation äro i stånd att urskilja stjernor af 7:de storleken. Photometriska observationer berättiga påståendet att Sirius, himmelens mest glänsande stjerna, skulle för oss synas som en stjerna af sjette storleken, om den låge på ett tolf gånger större afstånd från jorden. Man måste tänka den sjuttiofem gånger längre bort än, för att få den förminskad till en af 900:desstorleken. Så förminskad skulle den ändock vara synlig med den tjugutvå fot stora af de begge astronomerna Herschell använda reflektorn. Men genom lord Rosses jätte-teleskop skulle Sirius tydligt synas, till och med om: den vore så långt borta, att den kunde räknas -som en stjerna af 3436:te storleken. Med sandra ord: detta jätte-teleskop framställer för ögat stjernor, hvilkas ljus — oaktadt dettas omätliga hastighet af 40.000 tyska mil i sekunden — först efter ett förlopp af 20,000 är framhinner till oss. Sir John Herschell säger sig icke kunna beskrifva den sinnesrörelse, hvarmed han betraktåde den nebulosa han sedan så lång tid observerat under den nya gestalt, som den i lord Rosses teleskop framställde. Den figur han dittills betraktat, beskrifver han som bestående af en kärna, omgifven af en dimmig Jjusring och nästan diametralt genomskuren af en krokig linia, som urskiljdes genom ett likadant ljus. Derifrån., säger han, förskrifver sig också den id, som så starkt har inpräglat sig i min föreställning, att vårt af vintergatans dubbla arm omgifna stjernsystem skulle erbjuda en dylik anblick, om det syntes på tillräckligt afstånd. Denna uppfattning blef dock betydligt modifierad, om icke helt och hållet förändrad af den nya anblick, som vintergatan nu framställde. Först förvandlades den otydliga kärnan i en stjernhop; derefter fann jag, att det jag ansett vara ringens andra arm, endast var en utbredning af den mjölkhvita substans, som förenade hufvudnebulosan med en annan närbelägen och mycket mindre dimfläck. Allt förekom mig annorlunda. Anblicken af det hela gaf snarare föreställning om ett snäckskal än en ring. Jag kände en liflig förnöjelse vid tanken på allt hvad man af detta utmärkta teleskop kunde vänta sig. Jag betviflade icke att det skulle lägga i dagen nya trakter af skapelsen och utvidga vår föreställning om den högsta byggmästarens välgörande makt. Denna sir John Herschells profetia är redan till stor del uppfylld. Man har genomträngt många rymders hittills olösliga gåtor; flera nebuloser äro icke endast upplösta i stjernor, utan man har äfven hos dessa funnit en sådan strukturens egenhet, att de, såsom lord Rosse säger, bevisat inverkningen af dynamiska lagar, som vi kanske en gång bli i stånd att fatta. Att ha njutit denna underfulla anblick och sedan tala derom med lugn, är ingen lätt sak. Vi skola aldrig glömma den rörelse hvarmed vi beträdde det öfre galleriet för att ställa oss framföre okularglaset. Synfältet var öfversådt med stjernor. Under det vi voro sysselsatta med åskådandet af så många lysande kroppar, som vi för första gången urskiljde, begynte en slags morgonrodnad att utbreda sitt ständigt växande ljus; ändtligen intog nebulosan hela fältet och erbjöd det praktfullaste skådespel. Det var den nebulosa man benämnt Dumb beles (den stumma klockan). Derefter sågo vi Orions nebulosa. Denna ir af ett eget intresse, ty vid den knyta sig Wilhelm Herschells föreställningar om den unna och matt lysande materia, som han ansåg vara en oupplöslig dimfläck. Herschell rodde nemligen, att de nebuloser, hvilka han cke vari stånd att med sitt stora teleskop ipplösa, icke voro aflägsna vintergator, utan f lysande fluidum sammanfogade massor, lika lem som omgifva kometerna, och att del. annolikt ickelågo alltför långt borta i del tjerntomma trakterna af vår himmel. (Slutet följer.)