Aftonbladet – 22 juli 1852, sida 2

samvetsagg eller oro. Sjelf ung hade han alla ungdomens tycken och böjelser. Han jagade, red, förvånade landet med präktiga equipager och lät sin fars penningar ej multna i kistan, allt till den hederliga Stamplys stora tillfredsställelse, som var ytterligt förnöjd att hos sin son igenkänna en adelsmans sätt att vara. Allting var bra, då Bernard en dag kom till sin far och sade honom: Min far! jag älskar dig, och borde skatta mig lycklig att få tillbringa mitt lif hos dig. Emellertid leds jag, och längtar blott efter att få lemna hemmet. Jag är 18 år, det är en skam att öda sitt krut på harar och hjortar, då man kan ärofullt begagna det iFrankrikes tjenst. Det lif jag här för, dödar mig. Alla nätter ser jag kejsaren till häst, i spetsen för sin här; Jag vaknar i hast och tycker mig höra kanonernas dån. Timman är slagen då mina drömmar skola uppfyllas. Föredrager du att se min ungdom förnötas under dåraktiga nöjen? Om du älskar mig bör du vara stolt öfver mig. Gråt icke, tänk snarare på återseendets glädje. Hvilken fröjd om jag återkommer som öfverste! Jag skall då lägga mitt hederslegionskors på din hufvudkudde och om aftnarna vid eldbrasan berätta dig om mina fälttåg. Och den grymme for. Hvarken föreställningar, böner eller tårar kunde -qvarhålla honom. Vid denna tidpunkt var all ungdom lika, — Spart kommo hans bref som ärorika bulletiner, alla andades de krutrök, alla voro de skrifna dagen efter en batalj. Volontär vid ett kavalleriregemente, underofficer efter slaget vid Esslingen; officer en månad sednare, efter slaget vid Wagram der kejsaren hade utmärkt honom, gick han med stora steg framåt, .drifven af ärans demon, Han var en af dem som bevisade Puisayes sats: att ett års praktik gör all öfning i militärskolor onödigs. Hvartenda af hans bref var en lofsång öfver kriget och hjelten, som var dess Gud. (Foris, föjjer.)