Aftonbladet – 21 juli 1852, sida 2

En bild från Fästningsvallen. Det är höst, vi stå på fästningsvallen och se ut öfver hafvet på de många seglare som der fara fram och åter och på den svenska kusten, som tycks liksom höja sig i aftonrodnadens solglans; tätt vid oss: går vallen brant nedåt; der stå prägtiga träd, de gula löfven falla från grenarne; der nere ligga dystra boningshus med trädpalisader, och innanför, der skyldtvakten går, är så trångt och dystert, men ändå mörkare är det bakom gluggen med jerngallret; der sitta fångna slafvar, de värsta förbrytare. En stråle från den nedgående solen faller in i kammaren med de nakna väggarne. 9Solen skiner så väl på ond: som god! Den svartmuskiga, barska fången ser med hemska blickar på den kalla solstrålen. En liten fågel flyger mot jerngallret. Fogeln sjunger så väl för ond som god! den sjunger ettkort )Quivit, men blir sittande, slår med vingen, plockar från den en liten fjeder, låter de andra fjedrarna resa sig kring halsen — och den onda mannen i kedjor ser derpå; öfver det hemska anletet sväfvar ett mildare uttryck; en tanke, . som han ej för sig sjelf kan reda, blixtrar fram i hans bröst; den är beslägtad med solstrålen som tränger in genom fängelsegallret,-be