Aftonbladet – 21 juli 1852, sida 2

g 6 uppskjuta meddelandet af mina resultater häröfver, säsom varande erfarenhetsrön af värde för vetenskapen. Väl vore det om äfven andra häröfver samlade iakttagelser. — Sä längt König. Busse har från 1834 till 1842, dä han tjenstgjorde omkring Magdeburg, haft tillfälle att flerfalldiga gånger komma i beröring med lungsjuka, och sedan i Ryssland, under åren 1843, 44 och 45 med högst olika medel, men med samma ringa framgång behandlat öfver 4000 sjuka djur. Hans berättelse är i korthet följande: Dån 15 Növ. 1859 öfvertog jag behandlingen af lungsjukaan i en Hhärvarande ladugård på 60 kor. Man hade väl redan användt läkemedel efter min föreskrift, men resultatet var beklagansväråt. Vid min. ankomst. håde 25 stycken störtat, 10 stycken voro svärt insjuknade och under första veckan tillkommo 6, i den ändra 8, så att en summa af 24 patienter skulle undergå en kraftfullare behandling. Enligt vär föregående erfarenhet företogs kuren. Der, hvarest symptomerna så fordrade, öppnades äder, sattes hank, applicerades skarpa inrifningar ä bröstet; invärtes förordnades passande medel, djuren ätskildes, egen värdare anställdes, dieten äfvensom allt annat uppmärksammades. Efter ätta dagårs förlopp visade flera sjuka en märkbar förbättring: fullåre, mjukåre puls, förändrad och kraftfallare hosta, starkare aptit, och ett muntrare utseende. Men af min föregående praktik tillräckligen bekant med sjukdomens envishet och smygande, elakartade gäng, förleddes jag ej till nägra sangviniska förhoppningar och ställde min förväntan ej högre än försigtigheten och bekantskapen med sjukdomens natur fordrade, under följande förklaring till ägaren: att sjukdomen skulla komma att fortfara nägra mänader, och flera djur tillsätta lifvet; likväl Koppades jag se dödligheten snart förminskad och ett slut på farsoten. Detta bestämda omdöme uppfylldes ock vida öfver min förväntan, som följande utvisar. Kort efter mitt besök hos de sjuka träffade jag en embetsbroder, som omnämnde kretsdjurläkare Königs uppsats i Mag. f. d. g. Thierheilkunde ärgäången 1850. Ehuru jag öfver tre månader ägt bemälde häfte, hade jag ej haft tid taga notis om dess innehåll. Jag försummade nu ej, att genast taga kännedom om Königs förfarande. ; Högst egendomligt, ja förundransvärdt och opa sande syntes behandlingssättet och hela sammansättningen af den af Rademacher angifna, och af König med framgång och lycka använda kurmethoden. Lärd af erfarenheten att icke sätta tro till allt nytt, beslöt jag att öfverlägga om saken, samt om medlets veran och möjliga päföljd: För dess användande i lungsjuka kunde jag ej finna nägon indikation. Dock bestämde jag mig att vid passande tillfälle anställa försök för att köntrollera utgängen. Efter noggrann undersökning utvaldes två de mest sjuka korna, hvilka behandlades efter König-Rademachers lära uteslutande med !, uns jernvitriol upplöst i 8 uns rent vatten, morgon och afton en sådan dosis. Efter fyra dagar visade. de få, men tydligå tecken till förbättring, hvilka bestodo i en sällsyntare och kraftfullare hosta och lifligare appetit, hvaremot i andedrägten och blodomloppet spordes ingen förändring. Fem dagar derefter anställdes obduktion, och hos den ena förefanns utsvettning, sammanväxning och fullständig förändring hos högra lungan; den andra företedde ringa utsvettning, men hårdbet och vahrbildning. Af giltiga grunder blef jag hvarken förlägen eller afskräckt genom detta resultat, utan fastmer stärktes mitt förtroende. till .medlet, ty jag hade redan öfvergifvit djuren och begagnade dem derföre till de förtsa försöken, som bevisade att jernRE uppehällit på dem lifvet utöfver den vanliga tiden. Härefter förordnades medlet ät ätta sjuka kor. Hos dessa hade blodaftappning föregått och bankar blifvit satta. Efter fyra dagar, då jag återsäg de sjuka, berättade folket att denna afdelning trängtade efter mera foder samt hade druckit mera. Vid speciell undersökning af hvar och en fann jag hos de flesta en mjuk, temligen kraftfull puls, lifligare blick, mera sällsynt och klangfull hosta, tydligt buller i lifvet, mörkfärgad, icke svart, men i öfrigt normal träck. Dessa djur gåfvos mera hö, mjöl och klidryck, och utsläpptes på middagen när väderleken det tillät. Behandlingen bibehölls oförändrad och tillika inleddes samma behandling med de öfriga sjuka, och äfven de friska djuren samt fortsattes oafbrutet i 24 dagar. Under. hela denna tid inträftade ej något nytt dödsfall;patienterna blefvo icke allenast med synbar hastighet lifligare, utan äfven alla sjukliga tecken upphörde till min icke ringa förväring; det qvarblef inga 3. k. efterslängar. De rinnan? 2, smörjiga ögonen blefvo verkligen klara och blicksa !fligare, ja det syntes som ett helt annat element hade agerat hos djuren; de eljest bleka och smörgiga eller under inlammationstillständet högröda slemhinnorna förlorade, förundransvärdt, i båda fallen deras abnorma beskaffenhet, och antogo den normala blekröda färgen; de feberartade symptomerna-lade sig ofta på andra eller tredje dagen; den egendomliga hostan blef först kraftfullare och försvann slutligen; förtärande af foder och dryck lät icke önska nägot vidare, och alla afsöndringar och uttömningar ätergingo till deras normala förhällande, så att efter ett förlopp af fyra veckor märktes. ingen sjuklig företeelse hos nägot djur, och till min icke ringa glädje och förväning hade farsoten OR och vägade jag såmedelst förklara djuren för riska. Då tills nu, i slutet af Maj, och alltså fulla fem månader efter slutad kur, alla djuren äro vid god ätlust, vid ett fullkomligt muntert och friskt utseende, sä tro vi med full säkerhet kunna förklara läkningen grundlig och uthällande. Den som icke vill erkänna så eklatanta bevis, måste förneka alla medikamenter någon verkningsförmäga.r — 2 (Insändt). I Norrköpings Tidningar N:o 49 och följande för por VON 129 vin ATH rean da SM fru lea, nn un hunter se nn Cl TN