Aftonbladet – 17 juli 1852, sida 2

att gå in på några vilkor och ropade att hon skulle taga dem med våld. Hon kommenderade till anfall och de blefvo nästan allesammans nedgjorde. Om en viss värja, som blifvit tagen. .från en burgundare, yttrade hon, att hon begagnade den emedan den vore en förträfflig stridsvärja och dugde till att gifvå de bonnes buffes:et de bons torchons. Detta bevisar, att om hon också icke. högg och. stack, som man säger, om hon så litet som möjligt begagnade sig af eggen, tyckte hon dock mycket om att slå med flata klingan. Vi nämna detta icke för att i någon mån förringa skönheten af hennes bild, utan för att icke undandölja de osminkade dragen i all deras friskhet och frimodighet. En ung adelsman (Gui de Laval), som såg benne under tidpunkten af hennes ära, skref om henne i ett bref till sin moder, hvaruti han tecknar henne från hufvud till fot, efter naturen: sJag såg henne stiga till hästs, skrifver han, fullt väpnad, med undantag af hufvudet, med en liten stridsyxa i handen; hennes stora svarta stridskamp var vid trappan ill hennes bostad högst ostyrig och ville icke åta henne stiga upp; då ropade bon: Led hoom till korset! Detta kors var i grannskapet af kyrkan vid kanten af vägen. Dersteg hon . sadeln, medan hästen höll sig så stilla, som om han varit bunden.Det ser nästan ut som skulle den unge berättaren redan se ett unlerverk i denna tilidragelse. Så är förhållanlet med alla samtida berättare då de tala om renne, och i de obetydligaste omständigheter, le naturligaste händelser finna de något unlerbart. Väl uppkommen på hästen,, fortfar Sui de Laval, vände hon sig mot kyrkdörren, om var straxt bredvid, och yttrade med en ög röst, mycket ljudelig för att tillhöra Nn qvinna: J prester och kyrkotjenare, anstälen pvocessioner och bönefester till Guds iära! Jerefter fortsatte hon sin väg, under utrop: framåt, framåt! Framför henne fördes henes utvecklade fana, buren af en täck page och on hade sin lilla stridsyxa i handen. i Sådan var Jeanne i sin krigiska skönhet ch behag, talande med en qvinnas röst, men en befälbafvares ton, vare sig att hon ställdej: ina ord till sina Pager eller till prester och : yrkotjenare. ; Det låter icke förneka sig att hon, dagen : fter Orleans befrielse, haft ett. ögonblick af I ögmodig berusning. Genomträngd af könslan !