Aftonbladet – 16 juli 1852, sida 2

tidehvarf har sina luftströmmar af moralisk verkan, som man ej kan undgå. Nu har man öfvergått till en motsatt ytterlighet, och jag fruktar att man skulle taga mycket illa vid sig, om någon nu fick den gemena tanken att våga komma fram med ett aldrig så oskyldigt skämt i detta ämne. Vare dermed huru som helst, denna åsigt, äfven i sina öfverdrifter, förtjenar all aktning; den är ädel och sann, och det borde aldrig falla någon in att angripa densamma. Från hvilken synpunkt man betraktar henne, och äfven om man är strängt på sin vakt mot hvarje exaltation, hvar finner man väl en gestalt, mera rörande, mera förtjent af deltagande och beundran, än den Orleanska jungfruns? Frankrike var, då hon uppträdde, så djupt förnedradt som det kunde blifva. Under ett fjortonårigt krig, hvars början betecknades genom olyckan vid Azincourt, hade ingenting inträffat, som kunde höja den moraliska känslan hos folket, nu byte för en inkräktare. — Englands konung residerade i Paris; Frankrikes Dauphin höll sig med största svårighet qvar vid Loire. En af hans följeslagare, som tillika var en bland hans sekreterare, en bland den tidens inest aktningsvärda författare, Alain Chartier, har på ett energiskt sätt tecknat denna förtviflade belägenhet, hvarunder det i hela landet icke fanns ett enda ställe, der en hederlig man eller en lärd kunde lefva i lugn och trygghet, om ieke bakom murarna af några få befästade städer; ty slandsbygden kunde man icke höra talas om utån fasa; den liknade ett haf, der ingen annan rätt herrskar än bandlingens, och der hvar och en hade något att råda öfver endast i förhållande till sin styrkan. Då var det som en ung flicka enkel, gudfruktig och okonstlad, trodde sig förnimma en röst. Denna flicka var dotter till ett he.