Aftonbladet – 14 juli 1852, sida 2

befäl åt hvarje ofrälse, som mäktade föra: er värja, men allt förgäfves. Vid första påkänning ramlade hela: den under-femton år -mödosamt uppförda byggnaden. Hundarna, -be: friade; från halsbandet, hade icke velat bevara gin frihet, utan vid husbondens åsyn åter med slokande. -öron Kommit att ställa sig under piskan. oo Så stod han rak, med stirrande blickar, utan att lyssna till de ytterligare underrättelser, dem Jacques Guibe lemnade honom, och kämpande med. sig. sjelf den sista, förtviflade striden fö: sin lefnads så länge närda dröm. Ur denna domning väcktes han omsider, då bans brorson med oro frågade, hvad som vore alt göra. Atankan af hans ansvarsfulla ställning åter. kom för hans minnes och stoltheten återupplifvade-hans mod, sedan hoppet flytt. För. genast hit någon af flyktingarna:, yttrade han, jag vill förhöra honom. Kaptenen afträdde och Landais satte sig tankfull ned. Så snart: tanken på motstånd en gång vunnit insteg hos honom, hade hans snille, med vanlig, rastlös verksamhet, börjat spana efte de erforderliga medlen, och tusen planer korsade redan hvarandraihans bjerna. Ju tyngre det första slaget drabbat, desto eftertryckligare och beslutsammare blef den ansträngs ning, hvarmed han försökte att afböja dess våldsamhet; Landais fördjupade sig i beräks ningar, drifven för ögonblicket mindre af någon tillförsigt, än af blotta behofvet att undfly den dödande känsla, som ligger i medvetandet af ett nederlag utan strid;-han föresatte sig att uppbjuda alla krafter till ett försvar, om också blott för att döfva sin oro, eller åtminstone. -genom tarikarnas spänning. bereda sig en-förströende ormveklin Men, som oftast är händelsen, antog små.