Aftonbladet – 10 juli 1852, sida 2

böfver jag lefva, då jag ensam äferstår för att hämnas de döde.s Med dessa ord insvepte han sig i sin bruna kappa och försvann jemte Ivon. Lemnade allena, vände de båda älekan sig emot hvarandra; af en likstämmig ingiijvelse utbredde Albert sina armar och Marie störtade deri; begge förblefvo under några miouter slutna i en varm omfamning. Nej! — utropade den unge mannen med bruten stärama, i det ban tryckte Marie till gitt bröst; — nej, de skola icke rycka dig ifrån mig! Dig framför pligten, framför äran! Dig ensam öfverallt och framför allti KI. Messire Chauvin och Ivon hade emellertid med helt olika känslor lemnat sekreterarens kammare. Den sednaare var för sin del blott betinkt på att med största möjliga skyndsamhet lägga Loireflodea mellan sig och sin fordne yrkesbroder, under det adelsmannen åter med motvilja drog sig tillbaka, lik ett lejon som rytande aflsgsuar sig från ett fårhus, dit det iyckats intränga. Den nyss gjorda upptäckten af Alberts kärlek, sammanlagd med den misslyckade utgången af ett företag, om hvars framgång han gjort sig förvissad, uppväckte hos honom et raseri, som han knappt förmådde tygla. Hunnen till slutst af torntrappan, stannade han liksom oviss om han borde gå längre .-nÅter ett tillfälle, gom gätt oss ur hönders nal yttrade han med nedböjdt bufvud pch 2 oss bedja Gud attingen värre olycka hände oss,, genmälde Ivon, 1 det han utvisade den väg som borde tagas. — Men buru komraer det sig att man ombytt vakten vid den fördömda porten?, — pDerom få vi söka upplysning en annan gång, messire; för till