Aftonbladet – 8 juli 1852, sida 2

skaffa mig någon underrättelse om dansörerna rån Provence, och, märk, hur besynnerligt! en skrifvare anmälde sige; — sHvem var då den som anmälde. sig? — Herr Landais unge kekreterare.s — vAlbert?s utbrast Marie förskräckt. — Möjligen heter han så,v svarade Fråns likgiltigt; en begrafningsfysionomi, med en halfförryckt min ... Noga öfvervägåt ser jag hellre, ifall jag måste förlora någon af mina tjenare, att blir han, än någon annan; ledsamma figurer göra mig sjuk.n Landais som vändt sig om, då han hörde Alberts namn så lifligt utsögas af sin dotter, kände sig vid anblicken af den unga flickans blekhet träffad af sanningen, liksom af en bixt. Han förmådde ieke hämma en åtbörd af missnöjd förvåning, och tog ett steg emot henne. ; I detta ögonblick hördes vid ingången ljudet af en stämma, och Marie upprätade sig hastigt. Det är hans, yttrade hon. — Hvem då? frågade hertigen, i det han vände sig om. Den unge sekreteraren inträdde; Frans uppgaf ett rop af öfverraskning. Nå vive Dieu! stråtröfrarne hafva icke dödat honome, utropade han. Och dansörerna, min herre?s — ,De åtfölja mig. — Verkligen? Du förtjenar vid min skyddspatron, att helsas som dufvan i arkenn. Vändande sig derpå mot Landais, tillade han: Jag tTekommenderar honom till det bästa hos dig, mästare; gif honom hvad han begär! Jag går nu att mottaga mina nya gästers. Han -aflägsnade sig brådskande, åtföljd af sina pager, : Skattmärtaren närmade sig Albert. Väl sade ni mig att ni var ärelysten, min herrev, yttrade han, med en stadig blick; smen