Aftonbladet – 8 juli 1852, sida 2

a i Bretagne, Han väntade till denna est någrå enkom beställda dansare från Provence, hvilka der skulle uppföra sitt hemlands seourantes, ogement lätta oeh lidande dansarn, för att tala med dem som sett dem, Detta var nu hans hufvudoch statsaffär, den enda hvarom han önskade höra talas; och under det den ringaste borgare med oro afvaktade nyheter från de båda lägren, grubblade-han för sin del blott på ankomsten af dessa rartiga hoppare., hvilkas utebhfvande allt mer och mer bekymrade honom. Han hade nyss för tionde gången uttryckt sin otålighet för sin dotter Anna och de damer, som omgåfvo henne, då skattmästaren inträdde. Nåväl, mästare, hvad nytt?s frågade han med ifver. — Armåerna stå fortfarande i hvarandras äsyn, monseigneurs, svarade Landais. — För fan i våld Is utbrast hertigen med en åtbörd af elakt lynne; jag frågar er angående mina dansare, som borde anländt redan igår och nu säkert icke inträffa tillbalen.? Vid Kristus! någon olycka måste hafva händt dem. —Vägarna hvimla -af. upproriske, som under krigets täckmantel råna och plundra ända in i våra förstäder,, anmärkte en dam. — Må de plundra: och bränna hos bönder eller borgare !v återtog hertigen; wför sådana missdåd skola mina seneschaler: ställa dem till-räkenskap; men ve öfver dem, om de våga att störande ingripa i mina nöjen! Så sant Kristus blifvit korsfäst för oss, skall jag himnas mine kärälskelige dansares död förfärligare, än om de varit. personer af kurglig börd, — Kunde man ieke skicka någon att uppsöka dem? frågade Anna. — Jag har nog varit betänkt derpås, svarade hertigen; mem de käckaste bågskyttar och länciererhafva undanbedt sig uppdraget. Jag utfäste få en belöning efter eget val för den, som kunde