Aftonbladet – 7 juli 1852, sida 2

EE rr EE 0 VP OD öna hufvudstad. — Jag har förut, ehuru i matta rag, tecknat värt första emottagande i Christiania, je ändlösa lefveropen af de på alla stränder och faryg i tusental församlade menniskomassorna, framtåandet under äreportarne, under blomsterregnet ifrån önstren och värt slutliga ätskiljande vid universitetet. terna dröjer minnet vid dessa högtidsstunder, men höraren kan tröttna vid att höra samma sak för nycket upprepas. Inkommo vi så på aftonen omkring kl. 9 i de faniljer som inbjudit oss. Här inträda olika erfarenwter; den ena mötte de personer, den andra de; den na erhöll-det namnet, den andra ett annat; men lika jar för alla det hjertliga emottagandet, den obegränade gästfrihet, hvarmed alla agrementer, alla bevämligheter i huset sattes till gästernas disposition. Jet hördes också sedermera blott en rivalitet emellan si, nemligen hvem som haft det älskvärdaste, det fänligaste hem; ty hvar och en pästod att hans vait bäst. Denna täflan i uttryck af oskrymtad tackamhet och tillgifvenhet, som förekom mellan de unga esenärerne, sedan de lemnat Christiania och för varandra på Berzelii däck meddelade sin dyrbara ;rfarenhet, i ögonblick då det ej var fräga om att äga nägra artigheter — denna täflan må vara för Uhristiania innebyggare ett vittnesbörd om den sanna och varma erkänsla vi alla velat hembära dem. Fredagen den 25 Juni begynte nägot regnig och kuen. Stora farhågor förspordes för den förestående aftontesten,hvilken såsom gitven i Studenterlunden, säledes under bar himmel (ehuru stora tält der för säkerhets skull voro uppförda) var beroende af vär dret; men resenärerna, som varit gynnade af lyckan hela tiden förut, misströstade ej. Deras förhoppning blef icke heller bedragen. På f. m. syntes öfverallt på gatorna, gående eller åkande, grupper af hvita mössor, ätföljda af respective värdar. Man besäg universitetets -bibliothek och storartade bygggnader, cellfängelset, nationalgalleriet och konstföreningen. För min egen ringa del dröjde jag längst vid den sistnämnda. Konstföreningen erbjöd nemligen tillfälle att se hvad Norge inom målarekonsten under det sista äret frambragt. Denna syn var i sanning öfverraskande. Det var icke blott antalet af konstverk, som förvånade, det var fastmera de flesta af dessa konstverks utmärkta beskaffenhet. Af stort intresse var det, att äfven här skåda samma uppenbarelser af den anda, som i Norge, efter dess sjelfständighet och ifrån denna tidpunkt började pänyttfödelse, genomgär alla yttringar af dess konst och litteratur. Det var Norges natur och dess tolklif, som utgjorde de öfvervägande föremålen för alla konstnärernas arbeten; blott få hade behandlat andra ämnen än dessa, och de som det gjort voro jemförelsevis underordnade. Fastän Norges gamle utmärkte målare, professor Dahl i Dresden, här ej hade nägon tafla, må hans namn dock först med vördnad nämnas. Tidemand hade lemnat en enda genre-tafla, en man ett lejon. Taflan föreställde en norsk bondstuga, der husmodren sitter vid bordet och skickar sin dotter, ett barn om 8 å 10 är, att lemna mat till en tiggarqvinna, som dröjer vid spisen, med sitt späda barn på ryggen. Taflan eger ett sublimt allvar och hvarje person, företrädesvis bondhustrun och barnet, är tecknad med en renhet och en sanning, utan en skymt af sentiment-litet, som röjer en målare ej blott af tecknisk öfverlägsenhet, ej ens blott af snille, utan af en ädel uppfattning. Äfven den i konsten oinvigde måste om han äger nägot sinne för natur och sann känsla vid ett djupare betraktande af denna tafla, utbrista i tårar. På mig har ingen tafla gjort ett så djupt intryck, som denna. Af Gude såg man här tre a fyra större landsskapsstycken, alla ätergifvande Norges natur. Af en sällsamt gripande effekt var en vy at ett högfjäll. Här funnos blott få spår till vegetation; fjellbäcken bröt fram mellan berg och stenrösen; en oändlighet hvilade öfver det hela, en enslighet som upphöjdes ännu mer af de enda lefvande varelser, som här visade sig; ett par jägare, som höllo på attstycka en dödad hjort. — I sina öfriga taflor framställde Gude Norska skogbeklädda fjäll, genombrutna af forssar. En främliog skulle vilja om han tror sig förstä sig derpå, invända nägot mot förgrundernas kolorit, men den som känna den norska naturen törsäkra att den är sann. Ilvad hvar och en finner är sannt, är den obeskrifliga mjukhet, med hvilken vissa detaljer, såsom mossan på stenarne, trädens löf m. m. äro utförda. — Böe är en redan ganska fulländad Stillebensmålare, som vistas i Paris hvarest en af hans taflor lärer blifvit för 1600 fr inköpt till Louyrens-samling. — Eckersberg är en helt ung mälare, med redan utvecklade stora anlag. Han idkar flera genrer, mälar landskap, altartafior och porträtter. Den tafla han här hade uppställt, var ett norskt landskap, i den starkaste middagssolbelysning, en dager, som dock ej synes rätt väl öfverensstämma med den norska naturens karakter. — Bodom är äfven en helt ung mälare, hvars landskap, en skog med en kolmila i förgrunden, vittnar om noggranhet och naturstudium, i förening med mycken talang. Säsom unga mälare som komma att göra Norge heder, må vidare nämnas Cappelen, Mordt, hvilkas landskap med dess breda vattenfäll äfven äro i Sverige bekanta; Bruun, porträttmålare — hade här ett par ypperliga porträtter af ett bondepar —; Benetter, marinmälare, helt ung; har förut varit sjöman och studerar i Holiand, der han erhällit de vackraste vitsord; Frick, äldre välbekant landskapsmålare — har mälat flera taflor i Oscarshall; fru Lund, porträttmälarinna m. fl. Vid middagstiden besägs af nägra Aggerhus gamla fästning, der Slaverne (sä kallas fåstningsfångarne i Norge) arbetade. Deras antal var tyvärr stort, ty äfven Norge lider, besynnerligt nog, af brottens tillväxt eller ätminstone längsamma aftagande. Man hoppas på bättre tider, sedan cellfängelset och den nya strafflagen hunnit lemna nägra restltater. Ifrån Aggerhuy vallar äro vägen ej läng till badhuset. Detta var också öfverfullt af svenska studenter, ty den var för oss sötvattensmän en herrlig känsla att filyta bland salta vägor. Middagen intogs deis i enskilta familjer, dels i frimurarlogen — det sednare af dem, som blifvit inlogerade hos ungkarlar; de lära ha varit omkring 50 — och på e. m. besöktes det kungliga slottet, eller, säsom det heter i Norge:Kongens Bolig., Byggnaden har en utmärkt vacker belägenhet, ehuru denna har varit dyrköpt, derigenom att hela grunden och planen rundt omkring mäst sprängas ur berget. Slottet har derföre kostat stora summor i förhällande till sin storlek; man talade om ett par, tre millioner Sv. rdr. Byggnaden innehäller ätskilliga praktrum, deri bland en stor sal i hvitt och guld, med pelare af stuccatur, som är särdeles praktfull. På aftonen samlades man slutligen till den första stora fästen, festen i Studenterlunden. Denna lund igger straxt utanför universitetsbyggnaderna och skall snart blifva för Christiania hvad Lundagärd och Odinslund äro för Lund och Upsala. Genom den förnämsta delen af Lunden var ett tält i stor skala ippfördt. På taket svajade nordiska fanor och vimpar; invändigt var tältet dekoreradt med de olika ricenas vapen samt med unionsvapnet (öfrer talare. tolen). Kring tältets sidor lästes på sköldar namen af Tegnår, Holberg, Oehlenschlöger, Thorwalden, Geijer, Poul Möller, Wallin, Treschow, Evald, 3erzelius, Örsted, Finn Megnusen,, Abel, Fearnley, ask, Schouw m. ft. aflidne Skandinaviske vetenkapsmän och konstnärer. Rundt omkring det stora ältet voro uppförda småtält, der mat och allahanda örfriskningar serverades. På olika punkter inom och tom tälten stodo bord med bälar och glas, hvilka skänktes af små Bellmansfigurer: Mocliberg, Kämendabl, Movitz, Ulla Winblad, m. fl. Öfver borden ästes, på uppresta stärger med taflor, inskrifter sälana som: Glada bröder då vi dricka vära nya vänvers skål, ska vi med ett rågadt mäl, tömma dem ill pricka. (Bellman); Her ha vi en Sommer saa ranlig och varm, Og Sommerens fylder vor Röst og or Barm, Thi Punschen gaaer saa let gjennem lkanden. (HostuHb). Mad Racan I on ralior Vrase