Aftonbladet – 26 juni 1852, sida 3

ag skyndade framåt, framåt natt och dag, utan att stanna, tills slutligen en af dem, i det han utvisade en stad vid horisontens rand, sade till mig: Der är det!v Den unga flickan riktade på Albert en blick full af erkänsla. sHvilken ansträngning!, yttrade hon. — Jag tänkte icke derpå, svarade den unge mannen, och nu... ack, nu är jag lycklig, som vore jag i himlen ! Marie rodnade, men snart erinrarade hon sig det samtal hon en stund förut haft med sin fader; hon betraktade novisen, och kände sig färdig att brista i tårar. Arme Albert! hviskade hon. Den sednare uppfattade blott det uttryck af ömt deltagande, som låg i den unga flickans ton. Han framträdde ett steg emot henne, och fattade hennes hand, sBeklaga mig ickes, sade han, smig fattas ingenting, blott jag får se er. Ack, aldrig har jag erfarit så mycken glädje som i dag! Jag medför det bref, som er fader skref för att hitkalla mig, och det har redan banat mi väg ända till er; när han beskyddar mig, kan jag våga hoppas allt.. — Måtte Gud höra er!s sade Marie; ;men är min fader den ende ni här känner? Har ni för öfrigt inga vänner eller beskyddare i Nantes? — Ingenls svarade den unge mannen; jag känner i hela verlden ingen mer än munkarne, som uppfostrat mig, och messire Arihur., — Ni menar den fremlingen, som tid efter annan kom att besöka er i klostret?, — Densamme.r — Men denne messire Arthur är måhända någon anförvandt, som vill vara okänd?, — Så trodde äfven jag för ett ögonblick,. svarade Albert, ,men han har sjelf tagit mig ur min villfarelse genom att underrätta mig, det han en gång upphittat mig på tröskeln till en kyrka och sedan öfverleronat mig till de andlige i