Aftonbladet – 23 juni 1852, sida 3

sjelfständig, fri uppfattning af gudaktighetens äkta christliga halt; deraf blott nödtorttigt egande hvad den allmänna slentrianen uti de statskyrkliga och häfdvunna begreppen förkunnar; -att i lifvets tammel sålunda rustad, med nedslaget och hopplöst sinne och i känslan af ensamhet och öfvergifveunhet, elleri brist på odladt förstånd, skåda öfverflöd paradt med karakterslägheter, med öfvermod eller kärlekslöshet; gudaktigheten liksom enkannerligen rekommendabel ät massan, under det den icke synes väsendtligen angå de sä kallade bättre klasserna; billigheten och rättvisan särskildt förbehällen advokaturen, ränksmideriet eller den vidsträckta lagkunskapen; aktning ensamt erbjudas de rike och luxuriöse — och hvad anoat helst, som ej i hast kan uppräknas, men som kommer mängen svensk att längta efter utflyttning till Amerika; sådant och mycket annat dermed beslägtadt, i fosterlandet icke blott befintligt, utan ock tilltagande despotismens verk — kan ock vara en källa till förderf, ett förderf, hvaruti bränvinsmissbruk är blott en tillfällig art... Om ett samhälle, med ett ord, har genom någon allmän besynnerlig och för den enskilde ofta lika omärkbar som för insändaren. obestämbar kraft, af den sednare kallad despotism, förts derhän, att det bestär af en minoritet, nära nog til: alla förmäner berättigad, och en ganska stor majoritet, jemförelsevis med den förra rättslös, om ock detta förhällande icke är enligt med lagens anda. atan fastmer gjordt till regel utom lagen eller genom dess tillämpning; uti hvilket samhälle hot och trug gäller den svage och denne likasom betråktas bäde kunna och böra ur sin enskilda medfödda kratt ensamt hemta styrka att fylla uppgiften af en christlig lefaad, utam understöd: af kraftfull uppfostran och materielt bistånd, som kyrka och stat i vida rikare mått gifva de mäktige; ja, den lagen är alltför sannt skildrad i den gamla parabeln om spindelväfven, i hvilken flugor och myggor fastna, men som bromsar och getingar sönderrifva; sä finnes der redan nägot till fysiskt och moraliskt förderf fruktbringande, innav detta utvecklat en högre grad af missbruk i mat och dryck. Sädant kan ju ensamt i grund utsläcka brödrakärleken, och der denna kärlek utsläckes, tager ju ondskan öfverhanden, Derföre tror insändaren, ati ingen Diet alivar kan jäfva hans erfarenhet, hvarigegom han funnit nära nog lika många religiö b sedligt förderfvade bland. dem, zoom antingen icke a förtära bränvin eller deraf såsom af andra spirituösa drycker göra ett försigtigt bruk, som bland dem, om hvilka man mäste säga motsatsen; religiositet och sedlighet likväl tagna i en vida högre bemärkelse än utvärtes lagenlighet; hvilken anmärkning gäller lika mycket de så kallade bättre klasserna som allmogen. Skulle någon vilja taga insändarens här ofvan uttalade öfvertygelse i den mening, att dermed skulle fullkomligen jäfvas, hvad hr professor Huss med facta idagalagt rörande samma ämne; sä ville insändaren bedja densamma närmare tänka på saken. Insänder ren har blott velat uppsöka, hvad som icke blott väller, att bäde ubleksot och bränvinsmissbruk finnas ill, utan ock visa, att samma orsak bar icke färre, nindre elaka följder, än detta missbruk. Insändaren can hvarken på ett eller annat sätt neka, att, sedan tt specielt ondt af hvad slag som helst, t. ex. bräninsmissbruk, uppkommit ur det allmänna, detta peciella onda äter i sin män är änyo fruktsamt till lt eländes förökande; hvilken omständighet synes arit hr professor Huss hufvuduppgift att ädagalägga ti hans: Bleksoten och bränvinssuperiet i Sveriges. vertemot, för hvad hr professorn i det afseendet gel om sin af varm fosterlandskärlek tecknade skildring tgjort, stär hvarje fosterlandsvän i stor tacksamhetsörbindelse, , Slutsumman af hvad insändaren har att i saken anöra blifver derföre, att tala på läkarespräket, denna: tt den på hvad sätt, genom hvilka medel och af! vilken makt som helst förderfvade samhällsandan ! ch samfundsordningen i kyrka och stat är det idio-! athiske uti ett folks degeneration; men bleksots, 1! bränvinsmissbrukp, individers religiösa och sedliga . fall m,. m. är det symptomatissä OcK vasonamigen etingadt af det förra; att med betandet af sjelfva mmptomet väl kan vinnas en lisa för patienten, men7 drig varaktig helsa; att svenska folkets egentliga ordengel är en hundrahöfdad hydra och jemnförelses med bränvinssuperiet en jätte; samt att det, med tagande af det af insändaren nu uttalade säsom nning, utan vidare fingervisning, bör springa hvarje(d tersinnande christelig fosterlandsvän i ögonen, hvada Mn för framtiden aldramest har att rädas eller efter. )b räfva för sitt kära Sverige. 0. T. Ir