Aftonbladet – 23 juni 1852, sida 2

sire Landais vill icke tillåta det? — Han nekar mig penningar.s — Jag förstår, anmärkte de Rohan; messire skattmästaren eger ännu en dotter att utstyra; han behöfver hushålla.s Frans förstod icke eller låtsade icke förstå anspelningen. Torneringen skall icke dess mindre ega rumo, återtog han; sty jag vill det, skulle jag än nödgas låna er sista guld-ecu och i pant derför lemna er min hertigliga krona., — Svårigheten torde blifva att sedermera igenlösa den, anmärkte Landais kallt. — Messire ser helst att den stannar inom skattkammaren, hvartill han har nyckelm, tillade de Rohan. Landais lade armarne i kors utan att svara. Detta orubbliga lugn ökade utan tvifvel hertigens förtrytelse; han vände sig bort med en åtbörd af otålighet, och då han varseblef Etienne, vinkade han honom till sig, Nåväl, mäster narr! sade han; hvad skäl har du att vara så stum och surmulen? Skulle du tilläfventyrs numera vara nöjd med styrelsen öfver värt hertigdöme? Etienne begrep utan tvifvel det slags uppmuntran, som låg i hertigens ord, ty han slungade mot ministern en blick, som liknade en krigsförklaring. Om förlåtelses, sade han med en allvarsam min; jag har i åtta dagar funderat på en ansökan, som jag önskade ställa till monseigneur Landais; men jag vågar icke. — Hvarför inte? — ,Emedan jag vet att han är vida mer fallen för att taga än angelägen om att gifva. Ett ordspråk lyder: När paddorna äro vapensmeder bära gr-dorna värja; men detta har icke blifvit vp net för vår skattmästares räkning, ty han skiar sig noga att dela sin lycka med sina likar. Detsamma sade mig ännu denna morgon en af hans