Aftonbladet – 16 juni 1852, sida 3

innanlucka ännu stod öppen, och stödde sig drömmande deremot. De få ord, som nyss förut undfallit honom och som så mycket förskräckt Ivon, utgjorde blott ett alltför svagt och ofullständigt uttryck af hvad som föregick inom denne mans själ. Den som förmåit skåda ned i dess djup, skulle hafva upptäckt en omätlighet af äregiriga önskmngar, i förening med det sällsyntaste sjeltförtroende. Lik hvar och en. som beherrskas af en uteslutande passion, hade Landais slutligen börjat anse sina drömmar för profetior, sina önskningar för anspråk. Förgäfves hade han sett alla sina förhoppningar grafläggas; han afvakjade deras återuppständelse med samma orubbiga förtröstan, som apostlarne väntade vår frälsares, Kärleken till hans dotter gjorde för bonom allting möjligt och till och med lätt. För egen räkning hade han längesedan afstått från all åtrå, vare sig efter makt eller rikedom, ty på djupet af hans hjerta låg den bittra drägg, som alstras af svikna ungdomsförhoppningar. Men från de lidanden han sjelt erfarit ville han frälsa Marie; han ville, att hon skulle lefva bland herreklassen, att hon. skulle lyftas öfser: hopen, emedan hon endast på detta sätt skulle undkomma stötestenarne på vägen. Sedan han skådat så mycket elände bland de svage, borde han völ förmoda att Jyckan trifdes bland de mäktige, och just denna lycka eftersträfvade han för sin dotter, Hvad åter meålen att uppnå densamma beröffade, visste ban att allt det vore möjligt ned biträde af en lycklig slump och en fast vilja. Säker på sin vilja, väntade han således på slumpen, utan nedslagenhet, om ock icke utan otålighet. Natten sänkte sig emellertid allt mer och mer, och åskdundret tycktes närma sig.