Aftonbladet – 15 juni 1852, sida 3

des fästman fullkomligt vansinnig. Nå, läsaren har redan af Ner mvg att der ej fanns mycket föpstand förut, att det således var lätt gjordt och skadan obetydlig. en dis armonien .emellan hennes förtviflade skratt och modrens förtvifigde gråt, ehuru den kanske -kunnat förefalla en ointresserad åhörare komisk nog, hade enrkhelt annan verkan på fadren. Med svidande hjerta och för: gråtna ögon tog Han Vägen till bärotiensg slott, för att åtminstone söka förmå honom att utverka någon förmildring . i straffet öfver Nils. Hade det .stannat vid ödmjuka böner till hans husbonde, så hade det visst varit alldeles i sin ordning, eluru det troligen7j uträttat något men då han slutligen började tala i en örebrående ton, :då fick saken ett annat utseende. Man föreställe sig en liten, förgråten gubbe, med nästan hotande ton och åtbörder, mot en man som baronen, med en imposant figur och en förmans och husbondes företräde, och man kan ej neka att saken måste förefalla rätt löjlig. Också fann baronen sig en :stund ganska road, men att han snart skulle tröttna var naturligt, och likaså naturligt var det att han då befallde la Fleur att kasta gubben utför trapporna. Detvardå som den seen föreföll hvilken börjar berättelsen. Att gubben vid hethkörasten såg sin dotters skor stående på bruunsbrädden, att han med skälfvande aning såg dit ner och såg sin dotters lik — hon hade i vansinnig förtviflan störtat sig dit — att gubben följande morgonen fanns död af slag, att gumman, som redan förut lidit af en ögonsjukdom, nu gråtit Big fullkomligt blind, att Nils riktigt blef arkebuserad (ban hade på intet vilkor kunnat förmås att begära nåd) — allt det der är saker som, ehutu jag vänder dem, ej vilja rätt väl lämpa sig för det löjliga och som jag derföre sä här hastigt förbigår.