Aftonbladet – 15 juni 1852, sida 2

Menclifvet på godset var ej detsamma som pariserlifvet. Ehuru sällan ensligt, började det dock snart bli något enformigt och tröttande. :En älskad maka skulle kanske ha gjort hemmet trefligare. — Ja det der låter visst ganska väåckert, men nog måste man medge, -att det varit en dårskap at baronen att redån vid trettio års ålder afsäga sig sin lyckliga frihet. Det der om en älskad maka och barn, hvilkas ungdom man kan vårda och bevaka, medan man sjelf ännu fortfarande är i sin krafiga ålder, och af hvilkas tacksamhet och kärlek man kan bli omhuldad på sin ålderdom; med hvad mera förledande som förespeglas — det der, som sagdt är, låter visst ganska bra, Gud välsigne herrligheten! Vi som praktiska menniskor låta väl ändö ej bedra oss af det der knepet att vilja påtvinga oss tråkiga pligter och ge dem namn af njutningar. Vi förstå nog ändå att der verkliga njutningen af lifvet är förbi, när man inträder i det äkta ståndet. Herr baron val också fullkomligt öfvertygad derom. Nej, näöl man pDjutit så, att man mellan fyrtio och femtio års ålder känner sig sjelf i behof af skötse och omvårdnad, då kan det vara tid att se sig om efter en öm maka. Familjens bibehållande behöfver man ju ej ändå misströsta om. Som jag redan haft äran nämna fann hen baron vistandet på godset ibland något ledsamt. Öåktadt allt Skäl han hade att vara nöjd med sig sjelf, var dock det umgänge på trettio år något utnött, och jagtoch-spelsällskopfarns ej alltid att tillgå. Men mn i hade herr baron — jag vill ej just säga er farit, men åtminstone någonstädes läst om, at känslan af vppfyllda pligter skall medför mycket nöje och att det vore en godsegaret pligt att lära känna och älska sina underhaf vande, Nu är det väl natörligt, att ibland er sådan mängd ej ;alla .kuima vera lika förtjent