Aftonbladet – 14 juni 1852, sida 2

Husik. Maria Seratos afskedskonsert gafs i gär afton i Carl Johans kyrka inför ett särdeles talrikt auditorium; enligt hvad vi hörde sägas lära 1500 biljetter blifvit satta i omlopp. Den lilla konsertgifverskan uppträdde i ej mindre än fyra särskilda numror och vann lika om ej ännu mera entusiastiskt bifall än vid de föregående gängerna samt framropades genom ihällande appläder äfven nu efter hvarje nummer. Ocksä tycktes denna lokal vara särdeles fördelaktig till att göra rätt tydliga och förnimbara den klarhetoch fini, hvarmed Maria Serato förmär att ätergifva äfven de finaste tonskiftningar och göra violinens rika ressurser gällande. Men oberäknadt den förvånande färdighet och. säkerhet, hvarmed den unga violinspelerskan öfvervinner svärigheterna i en Vieuxtemps kompositioner, gaf hon genom sitt utförande af lord Westmorelanuds sköna, melodiska-romans, likasom på sin andra soir af Spohrs Sängscen, ytterligare stöd för den äsigt vi redan efter första soirn vägade yttra, nemligen att Maria 3eratos egentliga inre kallelse torde vara för den ädlare och renare stilen, ty i hennes varma och känslofulla föredrag af denna romans upptäckte man en nera sjelfständig och individualiserad karakter än i föredraget af de öfriga kompositionerna, hvilka utzjordes af ett par svära Capricer, at Vieuxtemps, hvaraf den ena ganska riktigt kallades les Arpeges då den bestod af föga annat än arpeggier och den andra var bekant sedan första soirn samt de likaleles bekanta briljanta variationerna af Beriot, som emnade den lilla Maria godt tillfälle att låta oss höra sin vackra säng på violinen och beundra den mjukhet och det lediga behag hon utvecklar isjelfva sträkföringen. Man har sagt att Maria Serato icke lärer spela mera än två timmar hvarje dag: detvore inskvärdt att sä vore förhällandet på det att det musikaliska underbarnet icke genom en förtidig öfver ansträngring mätte gå förloradt för konsten. Che va piano va sano säger hennes hemlands ordspräk. Af m:lle Djurberg hörde man en skönaria ur Glucks Armida.. M:lle D:s klangfulla röst tog sig här för träffigt ut och utom sjelfva valet af denna aria, som ganska mycket hedrar m:lle D:s smak, vittnade utförandet deraf om att hennes bemödanden att intränga i sjelfva den klassiska andan -af denna komposition krönts med icke ringa framgång, hvarför mille D. äfven erhöll ett ganska lifligt erkännande. Det samma kom äfven hr Della Santa till godo för hans vackra och alvarliga föredrag af Maria Stuarts sista bön, hvartill, som bekant är, hr van Boom satt en särdeles lyckad, med det sorgliga ämnets fordran öfverensstämmande musik. Hr D. S. sjöng den på latin, på hvilket språk den olyckliga drottningen under sina sista stunder äfven diktade den. Dä progzrammet icke hade ett ord att förmäla om dess innehäll och det dessutom torde intressera dem, som dermed icke voro förut bekanta, att lära känna det nägot närmare, vilja vi meddela det bäde i original och försvenskning. Bönen lyder sålunda: O Domine Deus, Min Gud och min Herre, Speravi in te; Jag hoppats på dig; O care mi Jesu, O, Jesu beskydda, Nune libera me! Befria du mig. Ia dura catena, Med bojor belastad, In misera poena Eländig, förkastad, Desidero te Jag längtar till dig, Laoguendo, gemendo Jag suckande böjer Et genuflectendo Mitt knä och jag höjer Adoro, imploro Min stämma till dig: Ut liberes me! O frälsa du mig! Tvenne herrliga ouverturer bidrogo äfven i icke ringa män att höja intrycket af denna konsert, nemligen den till Gustaf Wasa af Naumann och Glucks till Iphigenie i Auliden, och icke till Armide, som det stod utsatt bäde,i tidningar och på programmer. Det kan väl vara detsamma om man får höra det sköna eller det skönas tvillingssyster, men nog bör det nämnas med sitt rätta namn. -Man torde i främ sta rummet vara hr kapellmästaren Foroni tack skyldig för njutningen af att få höra dessa begge mästerstycken af Gluck och Naumann. —t EEE NORGE I dag ankomma norska blad gå till och med den 11 dennes. Genom kongl. resolution har en kommitte blifvit nedsatt, bestående af professorn izoologi H. Heyerdahl Rasch och kand. mineral. B. Berg, föratt anställa undersökningar om