Aftonbladet – 9 juni 1852, sida 3

blott skrefvo sig in rätt djupt i folkets minne när de talade icke blott med reson, titan äfven med rim och folkets eget sunda förnuft, dess friska humor först rätt kändes igen som dess eget, när det blef symbolisk saga och metriska ordspråk. Våren, som skänker oss så mycket skönt, har i år äfven skänkt mig glädjen att se en uppfyllelse af min önskan; den har kommit med skalden Böttigers Fåglar,. Ty dessa fåglar ha haft verklig umgängelse med delefvande naturväsen som de föreställa, och bigta hvad de lefva och hvad de lära: hvad de lefva i naturen, i kitt individuella lif och lynne, hvad de lära som symboler, som menniskans slägtingar och sjä!afränder. De svenska fåglar som vi höra tala här, gifva oss äfven en vink cm det svenska naturlifvets rikedom ifrån sunnanskog och till nordanfjell, och om den ingalunda fåtoniga skala af lifvet, som ligger derinom — i sjelfva verket ett litet men innehållsrikt fragment af jordens stora, herrliga poem, som diktades af den Högste Skalden i tidernas morgon. BSnösparfven och Stormfågeln, Näktergalen och Storken — hvilka olika regioner af lifvet äro icke deras, huru skiljda de taflor de framställa! De tillhöra dock Sverige. Af hr Böttigers fåglar synes mig Örnen och Dufvan, Stormfågeln, Svalan, Ejdern, Snösparfven och Lärkan trognast framställa sina lefvande förebilders lif och lynnen. Den historiskt-mytiska delen af framställningen hos några af fåglarne hade jag för egen del kun-: nat undvara; men inången torde härutinnan gifva mig orätt. Hvad jag icke ville undvara, hvad som gläder och förtjuser mig äro de naiva dragen och de sköna verser, i hvilka skalden skildrar de vingade naturbarnens egendomliga lif och deras betydelse för menniskobjertat, deras motsvarigheter i taenniskolifvet. Särskildt bekänner jag min kärlek för Snösparfven, och kan ej neka mig det nöjet anföra dess lilla sång, som synes mig böra anslå hvart trofast sinne: Snösparfven. På Lapplands högsta fjällar jag I hvita sommarn satt; Dä var deruppe evig dag, Nu är der evig natt. Jag skyndat ner till bygd och slätt Att söka spilda frön: Jag tar den mulna dagen lätt Oeh qvittrar än på snön: Från vissna löf, från hakna trän, Frän marken grä och bar De aadra alla flögo hän, Jag kom och jag blef qvar. Ännu i vinterrodnans sken, Ännu bland is och frost, Jag hoppar gladt frän sten till sten Och nöjs med ringa kost. Och lir den knapp och tar den slut, Sä stunde julen snar; Då sätter mängen för mig ut En kärfve eller par. Haf tack, haf tack du goda själ! I vär du får din lön; Men när den grönskar — då farväl! Jag vänder om till snön. Och för den tid på året, som nu är inne och som hvart sinne i Sverige helsar med jubel, vårens, pingstens, pingstliljornas tid, — hvilket bättre uttryck finner väl denna tid och detta jubel, än Lärkans sång; den lifslefvande Lärkans och den poetiska Lärkans? Lärkan. Du ser ej den jublande fröjden, Du hör den ur blånande höjden, Der ofvan de öfversta skyar Min säng hvarje vår sig förnyar. Jag sjunger min Skapares ära, Hvars ljus och hvars värme är nära Det minsta sä väl som det största, Det sista så väl som det första. Jag sjunger hans kärlek till jorden, Och fattar du än icke orden, Gack ut i den vaknande vären Du kommer hans kärlek på spären! När daggen från sipporna droppar, Gack ut mellan skjutande knoppar, Se lekande vägornas glitter Och hör på mitt spelande qvitter! Jag kan icke blunda och tiga, Jag sjunser hur ljuft är att stiga Ur dimmorna, natten och gruset Från våning till väning i ljuset. Och gladt på den saliga färden Jag skädar inunder mig verlden Hvars förstling af lofsäng jag bringar Till Honom, som skänkte mig vingar. Till Honom som gaf mig en tunga Och bjöd mig att flyga och sjunga, Jag lefver hvad skalden blott målar Ett lif uti toner och strälar). De poetiska fåglarne äro til!egnade den finske skalden Runeberg med några hjertliga ord, i hvilka de många Vännerna i Sverige till hans herrliga sångmö skola med glädje instämma. Fi BosesT. ) Vi passa på tillfället att i Lärkans och i alla dess vänners namn protestera mot den öfliga, barbariska seden att gifva en belöning för den första skjutna Lärka om vären. Sämre kan knappt en belöning älvändas. RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER Det af snickareshästaren Wretman mot hans hustru instämda mälet angående bodrägt förevar i gär ä rädstufvurättens fjerde afdelning. W. inställde sig genom ombud, men hustrun kom personligen tillstädes, åtföljd af rättegångsbiträde. Sedan parternas önskan blifvit tillfredsställd, att få hvar sin skrift, deruti åtskilligt ordades om deras husliga förhållande, uppläst och i protokollet intagen, förklarade Wretmans ombud, att W. vore beredd nedlägga mälet, blott hustrun lofvade att för framtiden värda hans hus säm det anstode en god husmoder. Efter mellan Aa RKA RA FREPAPES. FÖRRE 5 Mar vb JET ONE JG I Fa