Aftonbladet – 9 juni 1852, sida 3

idkare i New-York äro derigenom försatte i stort bekymmer. De hafva sammanskjutit ett kapital af 100,000 dollars för att till motarbetande vidtaga mått och steg. Om ocksä i andra stater bränvinslagen icke kan genomdrifvas, sä är nykterhetstvånget i flexa trakter icke mindre starkt än om en lag emot försäljning af spirituosa existerade. Den som vill hafva arbete, den som vill hafva kunder, mäste inträda i Nykterhetsföreningen. Då i nykterhetslöftet äfven dricka och äppelvin mäste afläggas, så är saken vida omfattande. På folkets timliga och andliga tillstånd, mäste denna sak öfva ett stort inflytande. Fyllerilasten var bär redan högt stigen; isynnerhet har det qvinliga könet mera böjelse dertill än annorstädes. Den hastiga vädervexlingen, den starka hettan om sommaren och den ofta bistra kölden, gjorde bränvin och vatten till den vanliga drycken, och i brist på annan underhällning har det hos de arbetande klasserna varit ganska vanligt att gå frän ett värdshus till ett annat, och öfver allt supa bränvin, — Tag. Brittiska regeringen i Ostindien har sedan någon tid bemödat sig att införa the-plartan i de nordvestliga landsträckor längs efter Himalaya hvilka dertill äro lämpliga. Början har redan blifvit gjort med den nordöstliga trakten, hvars nama är Assam. Men det har visat sig att den thö-sort, som produceras i Assam, endast är af ringa värde och orsaken dertill har man icke funnit hvarken I jordmän, klimat eller behandlingssätt, utan i den omständigheten att de från China dit öfverflyttade theväxter äro från Chinas sydligare delar, hvarest theplantan är mindre än i de nordligare trakterna. För att nu erhålla th af bästa sorten har Robert Fortune, en mycket berest man som redan förr en gäng i tre är vistats i China, blifvit af det Ostindiska sällskapets direktorium sänd till China dels för att från de bästa the-distrikter i detta land föra ett förråd af äkta plantor och frön till Europa, dels för att värfva och till Indien med allt nödigt redskap öfverflytta en hop Chineser som förstä sig på the-odlingen. Detta uppdrag har R. Fortune med mycken framgång utfört. I Chinesisk drägt har det lyckats honom att frame tränga till Bohea-bergen, sjelfva det klassiska thödistriktet, och till staden Tsonpgganhien, den förnämsta stapelplats för theet i denna trakt, samt förskaffa sig så väl plantor och frön som arbetare och redskap med hvilka han lyckligt äterkommit till Indien. Liksom han beskrifvit sin förra vistelse inom det Himmelska riket i en. lärorik bok: Three years awanderings in the northern provinces of China, including a visit to the tea,. silke and cotton countries. London 1847, så har han äfven utgifvit ett högst intressant arbete öfver sin andra resa med titel: A journey to the tem countries of China. v Denna bok innehåller en mängd upplysniogar om the-handeln i China. Allt Chinas bästa th6 som framalstras i de sköna landskaperna omkring Wuisehangs majestätiska högland föres af producenterna till Tsongganhien, en stad med 100,000 invånare, och försäljes till dervarande grosshandlare. Dessa sälja vidare till thebandlarne, hvilka sysselsätta sig med theets exporterande, hufvudsakligen till köpmän från Canton. Så snart en sädan exportör köpt ett qvantum så fortskaffas tbe-kistorna landvägen norrut öfver Bobeabergen till Hokau eller Juenschan, en liten stad i närheten af Hokau, hvarest vattentransporten börjas. Thö-kistorna bäras af s. k. kuli och af sämre thåsorter bär hvarje kuli två kistor hängande pä en öfver skuldran lagd bambu. Dessa kistor är man icke så särdeles noga om. De stöta emot här och der på den klippiga vägen, läggas ofta af den trötta bäraren ned på marken, den mä nu vara fuktig och orem eller icke; deremot få kistor som innehålla finare the-sorter aldrig vidröra marken. Från Tsongganhien till Schangai är det svarta tbeet sälunda ungefär 29 dagar på vägen. Kostnaderna för transport och utförselstull af de simplare sorterna äro större än inköpspriset; men för de bättre sorterna stiga dessa kostnader endast till ungefär hälften af inköpspriset. Derföre kunna de sämre sorterna icke säljas för billigare pris än fallet är och gifva icke stor vinst. Derföre äro exportörerna framför allt angelägna om de finare sorterna, emedan vinsten på dem är vida större. — Nära Varano i Ungern (i Zempliner-komitatet) har ett ganska rikhaltigt qvicksilfverlager blifvit upptäckt. oo— PHocA LEONINA ELLER JÄTTE-SKÄLEN Briggen Village Girl, ankommen till Whitehaven (Cumberland) den 13 Maj 1852 från Patagonien med en stor laddning af Guano, hade äfven med sig en jätte-skäl (Phoca Leonina). Detta djupets ofantliga vidunder fängades sofvande på en ö utanför Patagoniens kust den 18 Dec. 1851. En af manskapet på fartyget som säg djuret liggande på stranden tog en jernstör och anföll det med mera mod än försigtighet. Det lyckades honom komma fram till djuret utan att det vaknade och han gaf det genast en häftig stöt i hufvudet med jernstören. Djuret döfvades, men förlorade likväl ieke all styrka. Sjömannen blef alldeles öfverhöljd af blod, som frustade ur djurets mun och näsa. Innan det kunde resa sig, ilade 4 å 5 andra matroser till bjelp och gäfvo det ytterligare nägra kraftiga hugg. Denna s. k. jätte-skäl var öfver 19 fot lång och vägde nära 2!3 tons eller 50 centner.