Aftonbladet – 9 juni 1852, sida 2

nuter till Lima och derifrån till de inre delarne af landet. En ypperlig vattenledning är ock ledd ända till Callao ned från de kanaler, hvilka gå ifrån den genom slätten löpande floden Rimar, så att man endast behöfver lögga till med båten, och medelst en slang från bron fulltappa vattenkärlen. Ur den stora rörelse som här herrskar, kommer man snart upp i staden, hvilken ock betraktad såsom hamn till Perus hufvudstad och näst Valparaiso förnämsta handelsstaden på Sydamerikas vestkust har en ganska stark cirkulation. Staden iger en större parallelt med stranden löpande hufvudgata, försedd med passabla enoch tvåvåningshus, och väl försedda ehuru ej så synnerligt eleganta butiker; på dess midt är ett torg med en sprutande fontän och en kyrka af trä och lera, helt miserabel att åse och utan ringaste yitre: och inre prydnader, snarare ett förfallet bevis på det andeligas förfall i dessa länder. Tvärgator löpa från denna hufvudgata och längre ut i staden är fruktoch kött-torget, der på förmiddagen ett eget skådespel erbjuder sig för betraktaren, Under små tak af en utspänd rörmatta eller segel sitta säljarne, på marken eller på små bord hafvande utbredda här frukter af allehanda former och slag, årufvor, persikor, äpplen, ananas, bananas, chirimoja, der bröd, krukor, tyger, hattar och allt upptänkligt; på ett annat ställe ser man ett flyttbart kök med alla sina grytor, stekpannor, kokande, rostande och stekande de fräsande läckra anrättningarne, medan en skara af hungriga hundar skockar sig kring det luktande stället. På bord ligga upplagda köttstycken i olika qvantiteter och till olika pris, men af ett så vedervärdigt utseende och ofta vämjelig hakt, att man gerna påskyndar sina steg förbi denna del af marknaden. Här tränger sig nu en stor folkhop, stojande, skriande, skrattande, negresser och indianskor i sina halmhattar, brungula ansig