Aftonbladet – 9 juni 1852, sida 2

Religionsfrihetens införande i Norge. Då religionsfrihetens vänner i Sverige synas ha ställt såsom mål för sin verksamhet — hvilket äfven i den offentliggjorda petitionen framlyser — att erhålla en dissenterlag af hufvudsaklig öfverensstämmelse med den H. M. Konungen 18453 sanktionerat för vårt brödrarike Norge, ha vi trott det för mången vara af intresse att erhålla en kort historik öfver religionsfrihetens införande i brödrariket. Vi meddela här nedan en sådan ur hr Sohlmans Nordiska Tidskrift och skola en annan dag meddela sjelfva dissenterlagen: Redan 1833 föreslog en ledamot i Storthinget att religionsfrihet skulle lemnas alla christliga sektero. Men detta förslag angreps häftigt. Religionsfrihetens; försvarare läto emellertid deraf icke afskräcka sig, utan sökte fastmera efter Storthingets slut att göra. sina åsigter i denna sak alltmera klara och bestämda. och genom ord och skrift utveckla dem och förskaffa. dem erkännande, i den säkra förhoppningen, att Nor-ges Storthing sälunda en gäng skulle komma att: kraftigt representera och upprätthålla den princip, som det nu hade förkastat. Emellertid fann sig regeringen, efter Storthingets år 1839 upprepade beslut om upphäfvanJe af 1741 års förordning, föranläten att göra någonting i frågan, och den uppdrog först ät juris professora K. W. Hjelm att sammanfatta grunddragen till en kongl. proposition, som skulle röra bäde de enskilda gudaktighetsöfningarne inom statskyrkan och dissenternas angelägenheter. 1840 utkom professor Hjelms Betsenkning og Forslag til en Lov om Grzendserne for Religionsfriheden. Stödjande sig på en oriktig förklaring af grundlagens; 5 2, sökte han visa, att offentlig gudsdyrkan endast: kunde tillåtas statskyrkans ledamöter, och att ingen fremmande tro, kunde utbredas i landet. Denna skrift kommunicerades landets presterskap, för attbepröfvas; men frän alla håll inkommo de mest ogillande omdömen öfver densamma. Frågan blef äfven utförligt diskuterad och belyst i tidningarne och uti särskilda broschyrer. : Regeringen fann då för godt att 1841 nedsätta en kommitte, som skulle undersöka hvilka modifikationer kunde vara nödiga i lagbestämmelserna om fremmande religionspartiers förhällande till statskyrkan. I denna kommitts betänkande heter det: liksom man har tillräcklig orsak att ej önska att fremmande sekter genom beviljade förmåner lockas in i landet; så hafva de få fremmande religionspartier, som -för närvarande uppehålla sig i landet, så mycket tillfälle till andaktsöfning i sin enskilda krets, atf de, om icke deras afsigt är att görå proselyter, icke kunna klaga öfver brist på samvetsfrihets. Emellertid förklarade de det nödigt att lagligen ordna Qväkarnes förhällande till statskyrkan liksom deras öfriga rätts— förhållanden. Kirkedepartementet föreslog : till följe: häraf Konungen att i detta afseende proponera för: nästa Storthing några modifikationer i de gällande lagarne. Storthinget församlade sig 1842, men den kongl. propositionen uteblef. Kristendomens och humanitetens fordringar framträdde emellertid med allt större klarhet och bestämdhet inom den offentliga diskussionen. År 1843 fann sig regeringen föranlåten att nedsätta en ny kommitte, bestående af Höjesterets-assessor Motzfeldt, pastor Wexels och kapelan Stenersen, för attrevidera lagbestämmelserna om dissenters och föreslå nya föreskrifter med afseende på Qväkarne och öfriga tolererade religionspartiers. Denna kongl. ivstruktion var temligen obestämd, dä med afseende ä Christiansand och handelsstäderna i Finnmarken, alla kristna trosbekännare på visst sätt kunde anses tolereradeMen denna obestämdhet var välkommen för de kommitterade, emedan de nu icke kände sig förpligtade att inskränka sitt förslag till särskilda partier, utan vid utarbetningen deraf kunde göra lika afseende på alla frän statskyrkan afvikande religionspartier. Kommittåen fulländade och inlemnade den 20 Juli 1844 sitt förslag rörande dem, som bekänna sig till den kristna religionen utan att vara ledamöter af statskyrkan. Ur de vidlyftiga motiver, som kommitteen bifogade förslaget, meddela vi endast följande: . Hvar och en mäste hafva frihet att dyrka Gud på det sätt, som han anser för det riktiga. Mot denns grundsatts strida de gällande kyrkliga lagarne och böra derföre upphäfvas. Följande Englands exempel, måste Norge, i enlighet med kristendomen och sin fria författning, medgifva en friare ställning ät alla kristliga religionspartier, hvilkas tro icke stär i motsatts mot gällande sedlig ordning. Om ocksä statens enhet i kyrkligt hänseende derigenom skulle gä förlorad, så kan man å ena sidan icke särdeles högt uppskatta en sädanpå tvångsbud hvilande yttre enhet och å andra sidan icke förgäta, att det dock är fåfängt att söka genom maktspräk realisera den inre trosenheten; liksom äfven historien visar, att martyrskap och förföljelse ständigt bidrogo att befästa och utbreda afvikande religiösa äsigter. Det är visserligen icke vär mening, att den Lutherska religionen skall upphöra att vara statsreligion, men väl, hvad som mycket väl läter förena sig med begreppet om statskyrka, att de dissenterande kristliga sekterna erhälla fullkomligt fri religionsöfning. Kirkedepartementet mottog med lifligt bifall det af kommittöen utarbetade lagförslaget, men ansäg sig emellertid böra inhemta rikets fem biskopars och den theologiska fakultetens betänkanden öfver detsamma. Tvenne af biskoparne yttrade sig icke öfver förslaget;