Aftonbladet – 3 juni 1852, sida 3

till det hus, som beboddes af mr Agassiz, till vilke man hade rekommenderat mig; och som jag icke kunde: tala: ett ord chinesiska, måste jag ta min tillflykt till tecken. Jag lät jonkens kapten förstå, att jag icke hade något mynt på mig och att han måste följa mig till faktoriet; der jag skulle betala honom. Han förstod mig straxt och följde mig till den plats, dit jag önskade gå. Då mr Agassiz såg och hörde huru jag hade färdats, framförallt då han fick höra att jag gått från jonken till hans hus, förvånades han att jag hade undansluppit så lyckligt. Jag märkte nu först att det är ganska vådligt för en qvinna att spatsera ensam på Cantons gator, endast ätföljd af-en chinesisk ledsagare. . Det är någonting alldeles oerhördt, och man försäkrade mig:att jag kunde anse mig ganska lycklig att ha undsluppit att bli insulterad, ja till och med stenad af folket. På min väg från jonken till -faktoriet märkte jag att menniskorna stirradö på mig, ropade efter mig, ja till och med sprungo ut ur bodarne och husen och så småningom bildade en oss förföljande hop. Jag gick emellertid oförfärad framåt. Möjligtvis var det min oförskräckta hållning som räddade mig. Jag hade icke lust att länge stanna i Canton, ty sedan det sista kriget mellan England och China, har denna plats blifvit mer-ännågonsin osäker för europeer. Till europeiska qvinnan hyser man isynnerhet ett stort misstroende. Det påstås att detta härleder sig ur en spådom att det himmelska riket en gång förr eller sednare skall eröfras af en qvinna. Den plan jag för mig hade uppgjort, var att styra min kosa till nordliga China, till hamnen Tschenghor, der Jag var viss att jag med jemförelsevis större lätthet skulle kunna meddela mig med folket. Jag måste emellertid förändra min plan. Genom en lycklig tillfällighet gjorde jag bes