Aftonbladet – 29 maj 1852, sida 2

nu till kapten — nu bror! jag säger bror nu, nu anse vi saken för afgjord, utan vidare samtal, som du nyss sade. (Det var också ej möjligt att få ett ord fram för doktorns språksarohet.) Och om du nu nämner ett ord om de lumpna penningstyfrarna, så blir jag ond. Jag tar flickan som betalning och ger gerna emellan till, Stöt på mig om det skulle behöfvas. Och nu, farväl med er, jag far-nu genast till Lönner, och derifrån för att söka upp Ludvig, Gud vet var han nu flackar omkring. Jag skall straxt skicka honom hit, nej jag skall sjelf föra honom hit, jag vill vara närvarande vid sammankomsten, jag vill just observera hur sensitivan då skickar sig. Ock nu skyndade doktorn åter ut, satte sig i sin schäs och körde ifrån gården; lika fort som ifrån prostgården för några timmar sedan, Denna gången var det likväl ej förargelse, utan glädje, Men visst var det något ondt trolleri i den gamla sckäsen. Doktorn hade ej sutit der många minuter, förr än han åter började anfäktas, visst ej af ånger, tvärtom, den nyskapade framtiden stod nu i det gladaste ljus framför honom, men åf fruktan att framträda för sin gamla vän. Lönner var visst ingen farlig karl, och doktorn hade ingen häftighet att frukta; men den der sextonåriga öfverenskommelsen, som aldrig varit underkastad tanken på ens möjligheten att kunna brytas! Aj, aj! SEN Under det att doktorn satt grubblande i sin gchäs, och gmåningom saktade farten, för att ännu några minuter uppskjuta den fatala stunden, gick den hederliga, något svaga kronobefallningsman Lönner fram och tillbaka:i sin kammare, och nästan vred händerna af ångest. sDet här blir en vacker historia., mumlade han för sig sjelf; hvarifrån skall jag få mod t tala om den fatala händelsen? Jag känner stormen redan förut. . Man borde aldrig, arrendera ut egendomar åt så der unga menniskor. Nog sköter han både sig och egendomen bra, det har jag sett nu på ett år,