ONÖDIGT BEKYMMER. A-—1.Doktorn hade nu, med den älskliga Tilda framför sig, så helt och hållet blifvit intagen af sina nya förhoppningar, att han fann allting lätt och gladt. Snart lyckades det äfven att lugna Tilda. Att doktorn utan motvilja skulle emottaga henne som dotter, som hon fir Ludvig gjort till vilkoretför sitt samtycke, insåg hon nog. Det enda som ännu förorsakade henne någon tvekan, var tanken på den andra flickan, gom nu, likasom hon, skulle täras af sorg. Ja, vet dus, sade doktorn, sjag måste väl bekänna, hvad Anna Greta beträffar, att jag just inte har så fällkomlig reda på hur det förhåller sig med hennes kärlek. Vi gubbar hade föreställt oss att, när vi beslutit att de skulle älska hvarandra, så måste det äfven så gkxe. Nu har det slagit förb— bom med Ludvig; det sku!le väl kunna hända, att Gud varit så nådig emot mig att hon frågar lika lite efter honom. Sanningen att säga har jag väl ej just sett andra symtomer hos henne än hos honom; jag har sett att begge varit glada i hvarandras sällskap, och dermed väl. Nå det der skall jag snart utforska, jag behöfver bara rättfram fråga henne, och jag vet att jag får ett raskt och ärligt svar. Hon är inte en sådander sensitiva som du. Nå nå, bli inte ledsen, sensitiva betyder inte något ondt, må du tro. Och Lönner, han måste ta reson han måste. Han bör väl lätt kunna finra, at vi ej hade någon rättighet att så der på förhand bestimma öfver två fria menniskors fia. tid. (Här studsade doktorn litet, -han kem ivåg bur lätt han sjelf fu et j gom sagdt är, han måste ta Ir en gång begått en dumhet, så ! inte så haka sig fast vid den, att man inte kan släppa den. Och nu — han vände sig ) Se A. Bo N:o 120 och 122.