ONÖDIGT BEKYMMER:. A—rT Den unge herr Ludvig, nu för ett år sedan promoverad medicine . doktor, och redan anställd som stadsläkare i en närbelägen mindre stad, hade för flera år sedan, som; sextonårig yngling, en dag efter vanligheten, under ungdomliga drömmar, vandrat :omkring i den vackra furuskogen. Få torde finnas, som. ej ihågkomma det hufvudsakliga innehållet af dessa drömmar, huru alltid i förgrunden sväfvar en skön, sylfidisk varelse, som man då i drömmen -så lätt tar fatt, och som sedan lik en god engel, gladt och villigt följer. en genom hela lifvet, genom blomsterdalar och öfver branter, under stormmoln som -under solsken, allt.1 drömmen, förstås. Om den äfven-har det gemensamt med andra drömmar, att ej alltid, ej.ens ofta slå in, så är den dock Jjuf att minnas, och jag afundas ej. den, som aldrig. egt den. i; Ludvig var en varm, kraftig yngling, och han drömde. derföre lifligt. Just då han med purprade kinder och brinnande blickar kom fram. ur skogen, såg han en liten vacker, ungefar åttaårig flicka leka, bland blommorna. Det var vid stranden af en liten förbiflytande å. Stranden sluttade temligen brant ner emot ån, och flickan lekte så sorglöst på kanten af sluttningen. . Ludvig stannade häpen, men länge stannade han ej. Det. var ju samma flicka, blott något mindre utbildad, men det var samma flicka som han nyss i drömmen tryckt. till sitt, hjerta, hon hörde ju honom tills Han sprang. fram, men. den lilla flickan, som nu först blef honom varse, blef förskräckt och började springa. Det var Ju obeskedligt, så hade hon ej gjort i drömmen. Ludvig skyn. dade efter, han skulle nog snart biana henne, han visste ju att hon var hans. Men, flickan ännu mera förskräckt att se sig förföljd, ökade KA e ARB No 120.