Aftonbladet – 26 maj 1852, sida 3

förbättrat sin ekonomiska ställning, och i följd deraf äfven gjort afbetalningar, men ännu stod han dock i förbindelse hos doktorn, och just denna omständighet lade ett band till på denne. Skulle någon få tro om honom, att han skulle vilja begagna ett sådant förhållande som skäl för något öfvertag? Och den stackars flickan! Han mindes nu hur from och hjertlig och tålig hon visat sig under sin mors långa sjukdom, hur innerligt och dotterligt hon tackat honom för häns omsorger, hur nästan faderligt han tröstat henne, och hur hon då insmygt sig helt nära hans hjerta. Han föreställde sig sin egen, möjligen snart inträffande dödsbädd, och eftersökte i sitt minne, om han skulle kunna finna någon, som han som dotter heldre skulle vilja då ha vid sin sida. Och nu :skulle han förstöra hennes lycka! Han kunde väl för sig sjelf anatomiskt bevisa, att hennes hjerta ej skulle spricka, som han uttryckte sig, men att hon skulle lida, djupt lida, det förstod han dock. Doktorn hade rätt höga tankar om sin Ludvig, och att förlusten af honom skulle vara djupt smärtande, det var utom all fråga. På Ludvigs smärta tänkte han mindre. En man, tyckte han, borde väl kunna bära något sådant, och en son vore väl dessutom skyldig att honorera sin fars löften. Och då han tänkte på Anna Greta, måste han visst medge, att om hon äfven vore underrättad om föräldrarnas öfverenskommelse, hon likväl vida lättare skulle kunna bära förlusten, isynnerhet som han nu lika med prosten var öfvertygad, att Ludvig aldrig gifvit henne någon verklig anledning, att förmoda en sådan önskan från hans side. Slutligen återstod nästan ingen mer betänklighet, än blygseln att stiga fram för Lönner och säga: Jag vill ha mitt löfte tillbaka; men det var intet narri det. Emellertid hade brunte börjat att gå fot för fot, utan någon påminnelse af sin husbonde, Och så låta vi honom gå tills vidare. (Fortis. följer.)