Aftonbladet – 25 maj 1852, sida 2

MUSIK. Hr J. Söderbergs soir sist). lördagsafton i hr De la Croixs salong var af bäde dramatisk och musikalisk natur och bevistades af ett lika talrikt som animeradt auditorium. Soiregifvaren uppträdde med vanlig komisk förmåga i de begge komedierna: Passionen och förnuftet samt p Frieri och Förställnings och helsades vid sitt inträde med lifliga appläder. Att kalla det första stycket komedi synes särdeles oegentligt dä det på fullt allvar afhandlar den vigtiga frägan att ställa passionen under förnuftets veto. Afsigten att varna för motsatsen är utan tvifvel ganska lofvärd, men allt beror på huru en författare framställer sittämne. Intet giltigt skäl förefinnes mot den förmodan att icke Eduard Bremont uppriktigt och varmt älskar Suzette och den känsla, som Suzette hyser för Eduard, är alltför ren och innerlig för att få namn af passion. Verkligheten torde äfven hafva lemnat mera än ett exempel på att en sådan äkta qvinlig och mild varelse som Suzette ofta omvändt lättsinnigare karakterer än Edvards. Derför förefaller det som skulle den värde general Bremont under manteln af sina torra, men klingande förnuftsslut dölja blott en aristokratisk arfsynd, en löjlig fördom mot mesalliansen, ty Suzette hade varit kammarjungfru. Också lärer ett qvickhufvud skrifvit en fortsättning till detta stycke för att visa att det i längden icke gick så väl som hrr Seribe och Warner läter oss förmoda. M:ll Jacobsson gaf genom sitt utförande af Suzettes roll en fullkomlig dementi ät det yttrande vi för nägon tid sedan nägorstädes läste, neml. att m:ll J. skulle företrädesvis lyckas i den naiva genren. För vår del hafva vi just i nämnde genre, fastän m:ll J. äfven deri förträffligt lyckats, emellanät hos henne saknat den rätta osökta ledigheten, då hon i den sentimentala deremot alltid tyckes hemmastad, dt. ex. i Rosen. i Avignon och kanske änny mera då hon såsom Suzette genom sin värma ochsin mimik, som sannt och fint ätergifver Suzettes djupa inre rörelse, gör Bråmonts sofismer ännu vidrigare. Man häde nöjet äterse hr Almlöf, säsom Bertrand, i en af sina gamla goda roller och m:ll Torslow utförde till allmänt nöje och belåtenhet madame Pinchons roll, hvari fru Frösslinds förträfflighet på dess tid var blefven till ordspråk. I den andra förut kända komedien uppträdde för första gången m:ll Bertha Bock, Hon har en särdeles ren organ och tycktes ej plågas af debutanternas vanliga fel, rädslan. Soirn börjades med Campanas vackra och karakteristiska Stornello Trasteverino, sjungen pä svenska språket af m:ll Berwald och hr Strandberg. Den kan aldrig förfela att göra ett angenämt intryck om den äfven för att göra sin rätta effekt torde böra utföras i kostym och med dramatisk aktion, som förr at m:ll Rosina Penco och hr Ciaffei samt äfven af m:ll Berwald och hr C. var fallet. Emellan de begge s. k. komedierne sjöngo m:ll Normani och hr Della Santa en duett på italienska; som väckte mycket bifall; också utmärkte sig deras gemensamma föredrag deraf denna afton för en särdeles lycklig förening af smak och finess med liflighet uttrycket; aldrig hafva vi hört m:ll Normanis röst juda med en vackrare och fylligare klang än denna ufton och hr Della Santas förträffliga erescendo gjorde an särdeles god effekt. -—