Aftonbladet – 22 maj 1852, sida 3

der, då han i stum beundran blickade utåt den solbeglänsta, glittrande viken. Ling var innerligt varm i sin gudsfruktan: Att han trodde på ett individuelt fortfarande efter detta lifvet, bevisa hans mångfaldiga puranden om andens lycksalighet och fullordan efter sitt slutade sträfvande här; att han äfven ansåg detta lifvet såsom en förberedelse för ett kommonder att här skulle våra krafter och själsförmögenheter verka allt det goda, stora de förmädde, för att sedan en gång fullkomnas i en högre, ljusare, friare verld. Ling inlät sig dock aldrig i strider öfver dogmer eller olika religionsbegrepp. Låt hvar och en lefvaisin bondtros, yttrade han, Han dyrkade ett högre väsen med barnslig kärlek, undergifvenhet och vördnad. Med sin svärmande kärlek till Asaläran, erkände oeh fattade han det sköna, rena och höga i christendomen, och utöfvade den i dess kärleksfulla anda, då så många sjuka och vanlottade fattiga dagligen anlitade hans hjelpsamhet, utan annan ersättning, än det ädla medvetandet, att genom sin kroppsliga och andliga kraft hafva bjelpt eller lindrat dessa olycklige. När någon frågade honom om han Kunde hjelpa den eller den åkomman, svarade Ling: Jag skall försöka med mina krumelurer, om det hjelper, det beror endast på Herran. Såsom bevis på hans rastlösa verksamhet må anföras: att, under de första åren, då han utom sin tjenst såsom föreståndare vid centralinstitutet, skötte gymnastiken på Carlberg och till fots dagligen måste vandra mellan dessa båda ställen, var hans tid så knapp att han sällan hann förskaffa sig annan middag än en bit ost och bröd, som han förtärde wnder gåendet mellan staden oeh Carlberg. Denna väg tillryggalade han ofta på endast tio minuter. Olik alla andra till lynne, åsigter och verk. samhet, kände han sig ensam och oförstådd i lifvet; och yttrade ofta: när jag en gång vw havsta 29 1 RK albadta hund