Aftonbladet – 22 maj 1852, sida 3

nit bildas, så är institutet förloradt till sin sanna betydelse. Tostitutet måste snart understödjas, annars är det för sent. Sedan han med maka och barn för sista gången firat försoningens måltid, välsignade han och gaf hvar och en ett afskedsord att gömma i ett trofast hjerta. Med tynande stämma och den slocknande blicken lyftad mot himlen, utropade han: Gud är stor och god; ja! Han allena är stor; men vi alle — vi äro små — mycket små — fast vi ej alltid minnas det. Den sextonde årsdagen efter hans sista hvilobädds invigning, den tredje Maj, en klar, mild och herrlig dag, då årets vanliga slutöfningar med ungdomen vid gymnastiska centralinstitutet börjades — slutade dess stiftare sin skiftesrika, mångsidiga och verksamma bana. Den nionde Maj följdes hans stoft af lärjungar, vänner och anhöriga till sitt sista hvilorum. Lings bjeltedikt var slutad. Följande ord utur Åserne voro ristade på hans ista: Striden är slut, tröttade anden hvile sig ut i de himmelska lahden. Ja, hans ande sväfvar öfver nordanlandeni hans odödliga verk! Det trötta stoftet hvilar i asklundens skugga, vid den strandfagra viken, der vågen sjunger och vinden hviskar om forntida minnen. Mången fosterlandets, kraftens, gymnastikens och fornålderns vän skall vallfärda till den tysta, fridfulla kullen, der den höga grå bautastenen) reser sig lik en dunkel jättevålnad i den späda doftande löfskogen. På dess skrofliga yta läses blott denna inskrift: LING 1776—1839. ) Denna minnessten upprestes är 1848 genom subsbrintian Javtill Sfrarv hala landet föranstaltad af