Aftonbladet – 22 maj 1852, sida 3

sjukläger. I många år hade den obotliga sjukdoia, Han redan i yngre åren ådragit sig, oupphörligen ökats; en tillstötande åkomma i lefvern orsakade den sista upplösningen. Nu som alltid undergifven en högre vilja, såg ban med lugn förvandlingen nalkas; oaktadt hans önskan att längre lefva och verkay yttrande blott: med detta hufvud nedläggas många tankar och planer i grafven,. Under de tilltagande plågorna uttryckte han väl en gång sin håg att, som förfädren, störta från en skyhög ättestupa. Men i andra smärtanas stunder sade han med. fast förtröstan: De fly, bekymrens tider, och sjelfva plågan gränser fätt. Han lät vid sitt dödsläger uppläsa den psalm han hört sjungas vid sin moders graf och som ännu återljöd i hans inre, efter alla lifvets pröfningar ochstrider; tillsade sjelf att den skulle afsjungas då hans stoft nedsänktes i den tysta mullen. Hans sista tanke hvilade på det verk af kraft och snille som han skapat för blifvande slägten; ännu de sista dagarna af hans tynande lif anbefallde han, till huld omvårdnad, detta sin andes herrligaste foster, i en skrift till rikets ständer af följande innehåll: I fem och trettio år har jag, medellös och oförstådd, arbetat i den sak, hvaråt Jag egnat mitt lif, utan någon utsigt om närvarande och sedan om framtida bergning. Konungen och sedan riksens ständer hafva efter hand afsett mina sträfvanden, sedan min helsa blifvit uppoffrad för att med en ringa lärarepersona) kunna drifva gymnastiken till den punkt och i alla riktningar, som min inneboendeid påkallade. Nu gör döden slut på min verksamhet-och allt hvad jag gjort skulle som er bubbla med tiden försvinna, derest icke Kongl Maj:t och Riksens Ständer upptaga en döen des bön att på allt sätt understödja institutets utveckling, efter den plan som jag uppgjort De få lärare, som kunna fortsätta min sann: gymnastiska id, äro blott två (Branting och Georgii) af de nära hundrade, som jag sök bilda till ovmnastoer — ack dacgo två Fr