Aftonbladet – 22 maj 1852, sida 2

ess omvexlande stilla, fridfulla behag i de tysta, djupa, löfrika dalar och blå spegelklara, strandfagra sjöar. Här framtridde äfven hans förkärlek för det krigiska, i det han målar med styrka och eld de vilda striderna emellan asar och jättar. De lyriska delarne äro dock de skönaste, och är det vi denna skaldart, som Ling bäst lyckatso, enligt hans förträfflige rinnestalares ord. Man har förebrätt Ling att han icke alltid så noga iakttagit -verslärans fordringar, då skaldeyran fattade honom; i afseende på en och annan väntad anmärkning har han sjelt till någon del medgifvit dess behörighet; i slutanmärkningen vid bihanget till asarne har ban afgifvit sitt svar med följande ord: Jag erkänner djerfbeten af mitt företag; men jag bar i allt följt mitt skaplynne och alltid velat heldre som urjätten Ymer af gudarna nedstörtag i den allslukande rymden, än som en berusad Fjolner drunkna i mjödkarets söta, stormfria vågor: Om Asarne yttrar hans minnestalare: ,Man må slå upp detta diktverk hvar gom helst, och vera viss att alltid möta någon tafla eller någon lyrisk utgjutelse, hvars värde, än i en stark och dyster höghet, än i nr ditbyrambisk andeyra, än i en blidare skönhets behag, icke kan för mycket loforlas., Professor Atterboms minnestal öfver ang, då hen efterträdde denne i Svenska akademien, är, oansedt några små misstag i ans lefnadsöden, det mästerligaste man i den rägen kan läsa. ings smärre dikter äro både sköna och ljuptänkta, ehuru de i ändå högre grad bära regeln at nordens vemod. Til Sällheten, vifvet, Pilgrimen, m. fl. äro skrifna under ans lifs dystrare period, då motstånd från Ha båll och bekymmer af alla slog pressade ans ande i de materiella bojor, eom, ehuru örgäfves, sökte nedtrycka densamma.