Aftonbladet – 22 maj 1852, sida 2

återklang af hans: egen kraftfulla men dock vemodiga ande. Såsom chef för gymnastiska central-institutet ingafhan genom sitt öfverlägsna snille, sitt nit, sin oegennytta och hjertlighet både vördnad oeh kärlek. Ungdomen älskade honom, lika som han den. Detvar en herrlig syn, när den gamle besökte skolungdomens gymnastiska öfningar, hvilka leddes af någon yngre lärare, och alla ossarne kommo hurrande omkring honom; an ordnade dem då, under bjertligt alvar, till några lekar och deltog deri med ungdomlig liflighet. Ofta sade. han: jag vill vara barn så länge jag lefvers; det var han till själ och hjerta oaktadt sin fasta manliga karakter. Äfven i de sista åren af hans lefnad förströdde han sig från sitt trägna arbete med att leka med barnen, och sprang oaktadt sina svåra giktkrämpor på fyra fötters, jagande le små omkring rummet. Hans förkärlek ör barnasinne framstår ofta i hans dikter; synnerhet uti-sorgespelet. Birgitta, i slutet af andra handlingen, uttryckes det i Mariabildens sång: g I tanken, i orden ett barn du vare, än; ty det är englars vän: det går blott på jorden; men ser mot himmelenx. Med dettarömma barnasinne förenade sig n oböjlig stränghet; han fordrade att valla kulle stå på tå för honomv, såsom hans ord öllo sig. Han trifdes äfven bäst ibland de ekande stojande barnen och lät icke störa sig sina poetiska utgjutelser, om de än bullrade Idrig så mycket. Blott de icke tilltalade hoom, flödade versen öfver hans läppar i ohämnadt svall, i det han halfhögt deklamerade en under dess upptecknande. Då han författade sina dramatiska arbeten