PEHR HENRIK LING, LEFNADSTECKNING. AR J. L. (Slut från onsdagsbl.) Eddornas ginnebildslära, för olärde, hvari han så genialiskt framställer grundprinciperna uti Asaläran, såväl som hans år 1816 hållna offentliga föreläsningar öfver Nordiska Mytherna, utmärka sig genom värma och lif i framställningen, och lika som alltid var fallet då Ling kom in i författareifvern, vällde en ström af storartade tankar fram i ett bildrikt och kärnfullt språk. Så följde Engelbrecht, Riksdagen 1527, Wisburs Söner, Blotsven, Ingjald Ilråda och Ivar Vidifamne samt Styrbjörn Starke, de fyra sistnämnde under loppet af år 1829, Pijanen till flera sorgespel och äfven vissa utvecklade delar af dem efterlemnade han ot:yclti Med Carl den tolfte ämnade ban sluta serien af sina dramatiska arbeten. Dettan, sade han; pblir mitt sista arbete, det öfverlefver jag icke, derför uppskjuter jag dermedo. Han skulle aldrig börja det. Tirfing eller dödssvärdet, hans sista sån A blef äfven hans svanesång; enligt sagan skulle det blifva dens bane som rörde dervid. Asarne detta gigantiska verk, som i sig var ämnadt att omfatta både förfädrens gudalära och deras äldsta gagohistoria, utkom först 1816, sedan omarbetadt och fulländadt i trettio sånger år 1834, belönadt med Svenska akademiens stora pris (detta pris tilldelades honom utan att han sökt det); Här utvecklade Ling hela sin varma poetiska fosterlandekärlek. Mera bildrikt än han kan ingen måla nordens vilJa, imponerande skönhet, ibland mossiga fjell, brusande floder och susande furuskogar, med :