änglartyget Fresidenty. —— — 0 LITTERATUR. Anteckningar rörande Svenska kyrkan i London aj G. W. Carlsson. Stockholm. Norstedt, 1852. De flesta svenskar, som längre eller kortar tid uppehållit sig i Storbritanniens hufvudstad förvara säkert ett varmt och kärt minne af et litet kapell i Princes Square ej långt från Lon don Docks, omskuggadt af vackra tr d och omgifvet af en frodig gräsmatta, inhägnad a ett vackert svenskt jernstaket. För månger hafva modersmåiets länge saknade ljud hä klingat i formen af lofsång, bön och predi kan; han har här, kanske efter lång tid, åtej befunnit sig bland landsmän, och i tanker känt sig återflyttad till fosterjorden. Församlingens utseende gör intrycket dju. pare och deltagandet innerligare. Flertalet a Jess medlemmar utgöres ej af dem som:funnit lycka och välstånd i det främmande landet, utan af enkla väderbitna sjömän, af anspråslösa arbetare, af orkeslösa och bjelplösa gubbar, som i sin ungdom sökt lyckan derborta, men ej funnit henne. För alla desss är svenska kyrkan en dyrbar tillflykt, der de finna tröst och äfven materiell hjelp, och dess pastor. en deltagande och välvilig vän. Den närvarande pastorn har företagit sig att uppteckna den lilla församlingens och det anspråkslösa kapellets öden, och frukten ai dessa undersökningar är föreliggande blad. Vi kunna försäkra läsaren att de ej sakna sitt intresse, fastän de i allmänhet ej röra sig omkring stora händelser. Dock saknas icke helier uppgifter af större och vidsträcktare. intresse uti de. biografiska notiserna om svenska ministrar i London, om kyrkans pastorer från början och om de utmärkta personer, som tillhört svenska församlingen i London. En rikhaltig samling af bilagor innehåller för öfrigt åtskilliga upplysande och intressanta officiella bref och dokumenter. Svenska församlingen i London har äfven ett annat intresse, som under närvarande diskussion om kyrkolagstiftning, religionsfrihet och kyrkans disciplinära makt ej saknar sin vigt. Denna församling har nemligen organiserat sig sjelf, utan yttre impulser, endast till följe af det hos dess medlemmar inneboende religiösa behofvet. Sedan 1688 års revolution åt England gifvit samvetsfrihet, förenade sig danskar, norrmän och efter hand äfven svenskar till en provisorisk församling. Först sednare, 1710, öfverenskommo alla i London boende svenskar att bilda en kyrka och församling och att kontribuera till dess inrättning och framtida vidmakthållande, naturligtvis under förhoppning om svenska styrelsens beskydd och medverkan. Man hyrde sig för 16 om året en kyrka i östligaste delen af London, man valde en prest (mag. Hegardt, som i sitt embete invigdes och installerades af den berömde orientalisten d:r Ezardus, pastor vid tyska kyrkan i London), och den nya församlingen var färdig utan hjelp af biskop och konsistorium. Det blef en sednare omsorg för den unga församlingen att ställa sig under biskopiigt skydd, och man vände sig i detta afseende till Jesper Svedberg i Skara, som både hade stort anseende för lärdom och fromhet, och hade åtagit sig uppsigten öfver de svenska församlingarne i Nordamerika. Efter hans död var församlingen åter en läng tid sjelfständig, utan att detta störde den goda ordningen under kyrkorådets styrelse. Först genom kyrkoordningen af 1778 blef församlingen ställd under domkapitlet i Upsala, ehuru, såsom författaren upplyser, knappt en enda officiell kommunikation ännu egt rum mellan det li:la sjelfstyrda samhället och dess högvördiga regering i Upsala. Det var den utmärkte och berömde Serenius, sedermera biskop i Strengnäs, hvilken under sin pastors-tid lyckades att samla bidrag till och sjelf leda uppförandet af det lilla svenska tempel, som invigdes Michaeidagen 1728, och om hvars enkla men inbjudande utseende en lithografierad vignett ger en korrekt föreställning. magen (Insändt.) Med stor förvåning har insändaren i Sveneka Tidningen Dagligt Allehanda för förliden onsdag läst att krigets dämon rusar fram och hejdas icke i sitt lopp, om han också mötes af Aftonbladet, i dess hvita drägt och till försoningens tecken med palmblad i handen. Ända in i denna stund har insändaren och många andra med honom trott att det allt sedan salig Tiden dog just är Svenska Tidningen sjelf, som håller palmblad i handen. EE RARE (Insändt). För att undvika all misstydning af mitt ätgörande vid sammanträdet af Stockholms reformsällskap, för jag med anledning af Aftonbladets referat i ämnet anhälla om plats för följande: Jag förklarade nemli