Aftonbladet – 21 maj 1852, sida 2

Str nn — Man läser i Jönköpingsbladet: Vid friherre Palmstjernas inträde i konseljen ytrades frän ett häll en förboppning om en konservaivt-reformerande verksamhet från hans sida. Bland le tillfällen han hittills haft att ädagalägga denna verksamhet utmärka sig förnämligast tvenne, såsom berörande vigtiga ämnen inom hans eget regeringslepartement, nemligen i fräga om skatteförenklingen och filialbankerna. I hvad rigtning dessa afgjorts är bekant: nog är den på sitt sätt konservativt reformekande, men om i den mening Östg. Corresp. först invände det ordet, är en annan sak. I skatteförenklingen har det ena cirkuläret aflöst det andra, hvilka, ehuru skenbart framträdande under det modesta anspräket af svar på fräga, temligen tydligt röja afsig:en att afskära de skattdragande utväg att yttra sig annorlunda än till bifall ät regeringens förslag. I filialbanksfrägan hafva tvenne bolag fått sina ansökningar bifallna, ett tätt tvärt afslag och de öfriga afspisats med. förklaring ätt de icke för närvarande kunna få bifall — allt utan att ringaste skymt af motiv till det. ena eller andra blifvit anfördt, hvadar sökanderna: sväfva i den djupaste okunnighet om hvarföre. den ene blifvit upptagen, den andre blifvit qvarlåten, och hvaraf följden blifvit att man bland de sednare nu på försök ämnar omstöpa sina reglemenen efter mönstret af de gynnädes, för att utröna om orsaken kan besticka sig deri. Så har t. ex. nyligen skett i Mariestad. Men hvad bätar ett dylikt försök? Gissniogarnes fält är vidsträckt, och att man på den intydda vägen icke träffat rätta skälet till det undvikande svaret synes vinna stöd deraf att ett bolag fatt tvärt afslag på sin ansökan, ehuru det ju ej vasit svärare för det än för nägot annat bolag att omirbeta sina stadgar. Utan tvifvel bar regeringen för sin del gjort bäst i att icke anföra skälen till sina stgärder i detta ämne, ty de lära svårligen kunnat aälla ständ inför en strängare granskning; men sö fär den nu deremot hälla till godo att nationen icke kan, icke finner sig behöfva se mer än en bevekelsesrund — godtycket, i denna sak sä mycket sämre olaceradt, som regeringen i den icke egentligen har aägon beslutanderätt, utan endast egde tillse att de ippgjorda reglementena ej strede mot lag och författningar; i hufvudsaken berodde deremot, enligt ständernas anordnande, saken på bankofullmäktige. Ett sädant tillvägagängssätt kan väl kallas konservativt-reformerande., ty säsom en nyhet i regeringsväg är det en reform, och säsom tenderande till alleaastyrandet i dess vidsträcktaste form är det till sin rigtning ultrakonservativt. Fördelen att sålunda hafva funnit nyckeln till det mystiska ordet är dock temligen dyrköpt.,