Aftonbladet – 19 maj 1852, sida 3

mannakraften hos det uppväxande slägtet. Äfven som skald var han egen i sitt slag; han bröt sig en ny väg, lik den vilda forsen öfver mörka skrofliga klippor, genom dystra, susande furuskogar, ned i tysta; leende, löfrika dalar. Omvexlande var hans sång mellan kraft och mildhet; kärlek och blodiga strider. Harposlagen ljödo ömsom likt stormörnens brusande vingslag öfver fjällen; ömsom likt vindalfens stilla suck ide späda dallrande löfven. Alltid röjdes dock deri detta djupa, om än dolda, vemod som karakteriserar nordbons ursprungliga sånger. Han återväckte, ur deras tusenåriga slummer, de fordna Asagudarne och lät dem, lika gengångare från den uråldriga sagotiden, framträda, strida, blöda och segra vid de väldiga slagen af Brages guldsträngade harpa. öpenhamn började hans författareskap; enskilda smärre dikter på franska, tyska och danska, äro dock att anse som s råköfningar. Som mer bestämda yttringar at dausk språkfärdighet och intresse för dansk litteratur nämna vi en rythmisk, temmeligen fri öfversättning på svenska af Ewalds Balders dödp. Slutligen författade han sjelf och utgaf på lanska Den Misundeliges Lustspil i tre akter, Desörget og udgivet af L, Krase, Kbhyv 1804, Redan i Köpenhamn uppgjorde han planen ill nästan alla sina dramatiska arbeten. I lem ville han framställa de vigtigaste tidpuokerna i svenska historien. Eylif den Göthiske kref han i Köpenhamn och uppläste för sin lervarande ungdomsvän, numera konferentsådet Werlauff, ehuru den icke blef tryckt örrän i Stockholm 1814. I Lund ville hans ärjängar uppföra den på fäktsalen under mel! anterminen, men kunde ej dertill erhålla kon! istorii samtycke. Sedan följde Agne, sorge-l! el i 5 akter, med sina herrliga chorsånger; hvilka vår gnillrike Kapfelman gatte mu