Aftonbladet – 19 maj 1852, sida 2

början står: Aut; 1as: Fall. Ett motstycke på 1600-talet till de Strindlundska motionerna mot borgarståndet. (Slut fr. måndägsbl.) Detta anställdes 1686 och var rigtadt mot de tre högre ständen, men vädligast mähända för borgerskapet. Saken var följande. Vid flera föregående riksdagar, serdeles 1675, 1678 och 1680, hade man ät kronan beviljat cn dryg andel i undersätarnes behällning af skeppsparter, handelskompanier, kapitaler m. m. Det var en slags förmögenhetsskatt, och den ganska tung. Man trodde sig likväl veta, att härvid mycket bedrägeri blifvit föröfvadt, och att mängen uppgifvit längt mindre inkomster och egendom, än han verkligen haft. Vären 1686 beslöt konungen att härom anställa en noga undersökning, och befallde landshöfdingarna genast sätta den i verket. En kvar ålades nu, att sjelf noga och samvetsgrannt jemnföra sina räkningar med sina uppgifter och med sina på desamma grundade bevillningar; och om han dervid funne sig hafva skattat för litet, skulle han sjelfmant erlägga bristen med derå löpande 8 procent från bevillningstiden. Om detta skedde före d. 1 Augusti 1686, ville konungen öfverse och förglömma den begångna undansnillningen. Eljest skulle den hårdt straffas. Till jemnförelse och säkerhet ålades alla betalningsskyldiga att med bevis styrka, det de alltifrån 1675 erlaggt nämnde bevillningar, och till huru stort belopp. Tillika uppmanades en hvar bland undersätarne att angifva, om han visste någon, som på ett eller annat sätt undandragit sig fullgörandet af dessa pligter. Konungen lofvade, att förtiga angifvarens namn, men lemna honom en fjerdedel af den ifrågavarande summan, och dessutom serskilda bevis af sin nåd. — Omedelbart härefter sattes räfsten i verkställighet. Utförandet anförtroddes förnämligast ät en herre, benämnd Wetterhamn, hvilken tog saken ganska ifrigt och ämnade t. ex. utkräfva nämnde bevillning ocksä af de hushyror, borgerskapet under samina tid ätnjutit. Men vid den riksdag, som samma höst inträftade, spordes häröfver mänga klagomäl. I spetsen för missnöjet framstod adeln; också defföre, att till nämnde samhällsklass hade blifvit upphöjda en hop rika penningekarlar, en Cronskiöld, Ruth m. fl., hvilka serdeles härdt träffades af denna bevillningsräfst. På deras klagomäl svarade Wetterhamn, att hans anmärkningar gällde icke blott adeln, utan äfven de andra stånden. Så var det ock, och det enligt konungens befallning. Längre fram under riksdagen anförde också de andra ständen och mest borgerskapet sitt missnöje med ätgärdenr. Det var också just nu, som man ämnade genomdrifva de härda räfsterna om pantegods, oköpta räntor m. m. Man beslöt derföre att icke spänna bägen högre; i synnerhet att icke reta prester och borgare, hvilkas biträde man behöfde för den i synnerhet mot adeln rigtade efterräkningen om köpegods. Slutet blef, att konungen gaf genom Lindskiöld tillkänna, att Wetterhamn skulle inställa ofnannämnde räfst, så vida den angiek prester och borgare. Men, som åtgärden i det hela varit rättvis; så fordrade konungen, att prester och borgare skulle å sin sida undertrycka den mot samme Wetterhamn rigtade klagoskriften. Detta skedde; och på sädant sätt kommo bäda de nyssnämnde ständen ifrän detta hotande reduktionsförsök. Huruvida adeln slapp undan eller ej, känna vi icke. År 1689 vidrördes denna sträng för femte gängen. Konungen fordrade dryga bevillningar; men borgerskapet sökte envist nedpruta dem. I en klagande böneskrift anmälde ständet, huru detsamma re både till antal och tillgångar mycket försvagad eldsvådor och sjöskador, samt genom den ningen alltsedan 1675. De bådo derför e konungen nedsätta sina fordringar, hvilka eljest voro för ståndet odrägliga och skulle göra dess mer temmar alldeles oförmögna att hädanefter konglig -estät och kronan un derstödja. Karl svarade: bor gerskapet har nu en må nads tid varit här och fått noggrann underrättelse om rikets stora behof. Fill I ossas afhjelpande borde köp. stadsmännerna ieke viså mindre beredvillighet än de an dra stånden. Konglir, majestät finner derföre ganska sällsamt, att borger skapet företager sig att inlemna en um Be ch han kan alldeles icke låta densamma RR; ty, tillades betydelsefullt, borgerskapet bör besinna, rvilka gåfvor 4 Jriheter de, vär isin ort, ef kopiglig majestäts nåd åtnjuta. Detta pekfinger OK Sorgerskapet om; hvad adeln och bönderna 682 bsgärt; och om ståndets läga bevillningsuppgifter Mm. Pa, Det behöfdes ej mer. Borgerskapet för stod rinken. De tystnade och biföllo, hvad Karl be Bör, och han ä sin sida lemnade dem och deras friaeter och bevillningsuppgifter i fred; ätminstone fö denna gängen. I längden blef det honom dock omöjligt, att läta en sädan reduktionsgrufva ligga obegagnad. Man började derföre omigen och för sjette gången att röra i ämnet och beräkna, huru mycket kronan borde derpå kunna vinna. Man omtalade, huru en mängd köpmän och penningekarlar undansnillat betydliga summor; — huru de t. ex. uppgifvit sig hafra en inkomst a blott 1000 daler, fastän de haft kanske fyra, kanske sex gänger så mycket; och att de till följe af detta bedrägeri hade till kronan och fäderneslandet erlagg! t. ex. blott 200 i ställe för 800 eller 1,200 a. s. m., 0. 8. V. Frågan var, huru man skulle numera komma åt dessa oärliga sjelfbeskattare, ädagålägga falskheten af deras uppgifter samt tvinga dem att godtgöra, hvad de undansnillat från fäderneslandet. En person, vi veta ej hvilken, inlemnade då, vid pass 1693, följande förslag. Slottskansli, hofrätter, magistvater, landshöfdingar samt häradshöfdingar w. m. böra ingifva fullständiga uppsatser öfver. alla inteökningar, lagsökningar, kontrakter samt domar om enskildta lån och allmänna handelskompanier, försålda hus och egendomar m. m, — och allt detta från December 1672. Derpå böra dessa anteckningar på hvarje person införas och jemnföras, På sådant sätt, mente förlagsmakaren, skulle man kunna utröna hvars och ens fordringar, bolagslotter, köpeskillingar, kapitaler, och deraf sluta sig till hans verkliga förmögenhet vid hvarje tid, och huru genom lidna dryga beskatt