Vi bekänna oss öppet och ärligt till fredsvännernas parti, derföre att vi anse fredens och arbetets grundsats såsom den enda sedliga. Armåen är den enda samhällsklass, som tager utan att gifva något tillbaka, och hvad som utöfver försvarets behof derpå användes är en stöld från det arbetande samhället. Ett folk såsom det svenska är historiskt berättigadt att hylla denna grundsats. Illa exercerade bondskaror hafva mer än en gång värnat vår nationella sjelfständighet, under det intet återstår oss af. de så kallade ärorika transbaltiska eröfringar, som krigiska konungar verkställt med våra härar. Visäöga, att intet återstår deraf; vi måste rätta detta uttryck. Denna tomma krigarära har slagit djupa såri samhället, som äänu äro oläkta. Vi hafva köpt vår flyktiga krigarära med smärtan att för de fiesta folk stå tillbaka i fredlig odling, och vi bibehålla ännu i oträngda mål många krigiska vanor eller ovanor. Ett folk, som så kämpat för sin sjelfständighet, borde vara för stolt att i sina fredliga arbeten omgifva sig med ett uniformsväsende och en krigisk utstyrsel, som måste förefalla barnsligt för tänkande menniskor, eller värre än så. Det. synes nästan som om svärdet, som vid högtidliga tillfällen betydelselöst dinglar vid smbetsmannens, den lärdes eller industriidkarens sida, ville skrämma bort allvaret, forskningsdriften, företagsamheten och de medborgerliga dygderna ur hans hjerta. Den allmänna meningen skall förmodligen med hvarje år bestämdare uttala sig om det förhållande som bör ega rum mellan statsanslagen för armågen och dem för produktiva ändamål. Mången slumrande tanke börjar i detta fall att väckas till uppmärksamhet och insigt. Vi äro framför många andra folk lyckliga deri, att det egentliga krigareståndet ej är så lösslitet från de borgerliga intressena som annorstädes. Vårt indelningsverk, med alla dess olägenheter för öfrigt, och ehuru olika dess grundläggare tänkte sig dess ändamål, är ett dyrbart frö till en lokalmilis, egnad att skydda det borgerliga lifvet i stället att förtrampa det. Våra officerare äro ej iösryckta från åkerbrukets och industriens värf, och den indelta soldaten är bondens son, broder eller frände, och i alla händelser hans vän och hans förtrogne. När soldaten kallas ut i tjenstjen, vill landtmannen, som föder honom, veta hvart han går och hvad han företager, och detta är ej blott hans rät utan hans skyldighet. När fäderneslandets väl så fordrar, skjutsar bonden sin soldat till mötesplatsen, trycker hans hand och välsigna! hans förehafvande, men aldrig skall han tillåts att den som äter hans bröd och skördar hans åker, af äregirighetens eller våldets maktspråk bortkallas för att tjena andra syftemål än de allmänna höcta