letta prål, all denna sinnliga haniorelse, skalljno j bedraga den uppmärksamme åskådaren, en som blott alltför väl vet, mot hvilka fiender fre lessa bajonetter äro riktade. De stående biä-lni arne hafva af absolutismen blifvit förvand.ade ill bödlar och gensdarmer, nu sedan de ej mera kunna begagnas såsom verktyg ?.cd mätta vissa dynastiers rof-, hämndeller öelystnad. Skulle ett verkligt krig ännu en glang utbrista Europa, så blir det ett krig, ej mellan dynastier, utan mellan racer; då komma andra krafter, annan kärlek och annat hat på skådeplatsen. Såsom sakerna nu stå, synas de stora stående armåerna hafva förlorat känslan af nationalitet. Kossacker, uhlaner, chasseurs de Vincennes, alla kunna med stort fog räcka hvarandra handen: — de känna blott en fiende, — samhällsutvecklingen, de strida blott för ett mål, en religion, — absolutismen. Dagens utländska poster bringa oss småaktigt noggranna underrättelser om tvenne stora militärrevyer, som på en dag, den 10 Maj, höllos af kejsar Frans Josef af Österrike med 40,000 man och af den franska prins-presidenten på Marsfältet i Paris med 60,000. Den förra intresserar icke läsaren. Österrikes envåldsherrskare har ej annat att göra än att dressera sina militäriska och byråkratiska slafvar. Festen på Marsfältet har något mera intresse för oss, emedan den allmänna uppmärksamheten länge varit spänd och nyfikenheten uppeldad, zrtt se om denna dag skulle skänka Frankrike en kejsare. Äfven detta hade väl varit temligen likgiltigt, sedan kejsardömet i sjelfva verket redan finnes till sedan flera månader. Men den allmänna skandalen hade dock fått en kär och efterlängtad sysselsättning numera, dåingenting händer. Denna tillfredsställelse -har uteblifvit. Den 10 Maj har för de skådelystna parisarne icke medfört något annat än en snart förglömd ögonfägnad; Frankrike är samma republik och Louis Napoleon samma pprins-president som förut. Vi beklaga all bedragen väntan. Det intresserar oss ej här att undersöka, hvarföre ej kejsardömet blef utropadt den 10 Maj, sedan det såsom sazdt redan länge funnits i verkligheten. Måhända har usurpatorn ännu ej vågat räkna på en fullt genomförd dressyr. Måhända hade armåen ännu ej tillräckligt lärt sig förgäta att den har ett fädernesland. Vi vwilja ej afgöra det. Måhändal. vill också våldskräktaren ännu en tid sparalti njutningen att tömma irelystnadens bägare i botten, liksom vissa rofdjur en lång stund piga mätta sina ögon med anblicken af det yte, hvari de spänt sina klor, innan de uppsluka det. Hvilkendera af dessa omständigheter som bestämt. Louis Napoleon att ännu en tid tillsluta sina öron för sin trogna senats böner att hölja sig i kejsaremanteln, kan här vara oss fullkomligt likgiltigt. Berättelsen om den 10 Maj har för oss en helt annan betydelse. Det militära skådespel, som Louis Napoleon lät uppföra på Marsfältet, kan å hans sida gälla såsom en skön själs bekännelse,, Han har högtidligt försäkrat att han vill fred. På morgonen af den betydelsefulla dagen låter han sina kreatur inom pressen yttra: Denna dag innebär icke . något hot. Den betecknar hvarken förkänningen af någon fiendes anfall eller är den signalen till ett utländskt krig. Det är tvärtom för det civiliserade Europa ett fredens förebud, en garanti för lugnet. Ludvig Napoleon har ej samma mission som den utomordentliga man, hvars planer han fullföljer; hvars verkställare-arfvinge han är; hans mission är att blifva en fridens genius för Frankrike och Europap. Och detta betygar Constitutionnel, några timmar förr än Louis Napoleon inför armeen yttrar, att folkens historia är till största delen armeernas historia; af deras framgångar eller nederlag beror fosterlandets och civilisationens ödex, . Detta är tillräckligt betecknande för Ludvig Napoleons politiska system, äfven om hans föregående handlingar ej nog betecknat det. Med folken menar han blott de lydiga tanklösa slafvarne, med civilisationen sina egna dekreter.. Armeen är för honom liktydig. med borgerlig ordning; tre gånger hav under de sista femtio åren den franska armeen omstörtat den konstitutionella ordningen, och det är mot denna pånyttfödelse, denma ordning, hvilken för honom. är liktydig med anarkien, som presidenten för åtta dagar sedan satte de kejserliga örnarna i armåens händer. Hvarje land, som likt Sverige en eller flera ånger stått på branten af undergång ochl aft heta strider att-kämpa för sitt sjelfbestånd, kan jäfvå sanningen af Napoleons ord, att folkens historia är armeernas. När ett land står på gränsen af sin undergång kan det endast räddas af medborgerligt sinne, ej af de grannaste Och bäst dresserade .paradregimenter. : De sista hundra årens historia visar äfven hos oss att det är med armeen som man bryter eder och gör statshvälfningar, antingen det är fråga om att tillbakataga besvurna rättigheter -eller förjaga dynastier. De stående härarna äro maktens bundsförvandter. Det långa kasernlifvet lössliter dem från alla medborgerliga intressen; den sysslolösa inbillningen frossar på feberdrömmar om krigisk ära. Industrien har gjort freden till en sanning och kriget till en -chimär, en utopi, och det är likväl med drömmen om denna utopi som makten berusar sina bundsförvandter, de stora stående armeerna, De-fria nationerna hafva länge insett detta, och sjelfva den tory-ministår, som nu sitter vid makten i Storbritannien, har ej vågat föreslå en förhöjning i den stående armåen, för hvars undvikande. ett så knekthatande folk som det engelska gått ända derhän att underkasta sig det påkostande tvånget af en nationalbeväpning. Frankrike har gjort på annat sätt; ända ifrån restaurationen har det på militärlyxbortslösat hela beloppet af sin grundskatt. Frankrike har, oaktadt en fyratioårig fred, ufider restaqrationen på armden och flottan årligen depenserat tvåbundradefemtio milLaner. Frukten har varit två våldsamma reee AR PR BIG AA ss TV mm mö Fn ht FÖ ög EPP. WE OR