———— mm rr nerv amhet.Vid den tiden--herrskade en stark spänning i Christiania till följe af åtskilliga åtgärder, som regeringen och den svenske riksståthållaren i Norge vidtogo, i synnerhet i afseende på förhindrandet af sjuttonde-mejfesten till firande af Norges sjelfständighetsförklaring. Wergeland var en blånd dem, som genom sitt enthusiastiska och oförvägna uppträdande blefvo mest invecklade i dessa Maj-oroligheter,, hvilket gaf anledning till hans första personliga beröring med konung Carl Johan, för hvilken ban sedermera under hela sitt lif bevarade den mest enthusiastiska personliga tillgifvenhet och beundran. Hans fiender förebrädde honom ofta såsom en dubbelhet: och många bland -hans vänner kunde ej heller förstå, att han med sina republikanska tänkesätt kunde förena en dylik devotion för en monarkisk personlighet, Han kämpade alltjemnt för de demokratiska idgerna, men hatis skaldehjerta drogs oemotståndligt till det Höga och ädla i Carl Johans personlighet, hvilken han: med: verklig och oskrymtad kärlek omfattade. Rörande uttalar sig denna känsla: vid: den tid, då konungen var mest förbittrad mot honom, vid hans sednaste personliga besök i Christiania. Wergeland skref då ett stycke, Kongens Ankomst, som Begynner: Tör en banlyst Harpe lyde? Hvo vil Flodens Flugt forbyde? sPådens Vover end ei flommed Trolös Priis for Kongedömmet. Frihed, Kjerlighed og Smerte Tonte fra dens Aandehjerte. Republikens Kolonnader Skinne bag dens Strengerader.s ———-— Detta stycke intog Carl Johan och han upphörde aldrig sedermera att vara Wergeland bevågen. Det skönaste uttrycket af tillgifvenhet för den konungslige vännen utgöra dock de begge styckena från Wergelands sista daar: ;Kongen lider, och Carl Johans dödn. et sista stycket är ett af de till form och innehåll mest originella och kanske det vackraste Wergeland skrifvit; men det är alltför långt att här meddela. Det förstnämnda stycket Kongen liderv skref Wergeland, sjelt liggande i de bittraste plågor på dödsbädden, vid underrättelsen om Carl Johans sista sjukdom. Vi kunna ej neka oss nöjet att ur detta stycke meddela följande: O, at der i al min Graad, Konge! var et Helsensraad tor din svare Smerte! At der var en Helsebod i den varme Ström af Blod i mit friske Hjerte! Som en-Reen og vilden Elg over-hver en Frastands Svelg vilde jeg da springe, sank, bedekket af min Sved, for min Konges Leie ned, Frelse ham at bringe. Og jeg badede hans Fod i det varme friske Blod af mit eget Hjerte Og i sidste Graad, som flöd, , Svalte jeg med Balsom söd Kongens svare Smerte. O, med kjemped jeg Som. en Slange skal den ej paa en Helt. sig liste Jeg den frelsende. Sekund i en Sövn saa söd og sund skulde fra den vriste. Og naar Kongen vaagned saa, lig en Örn fjernt i det Blaa Dödens :Skygge svevte ; Men ved Foden af hans Seng Klang det, som om brast en Streng naar den Höiest bevte. Wergeland mottog efter Carl Johans nyssnämnda sista besök i Christiania en pension af 200 Spdr, men med det villkor från Wergelands sida, att han skulle få återgälda den genom fritt valda arbeten för allmogens upplysning. Han utgaf också sedermera flera förträffliga folkskrifter, bland annat äfven ett Blad for Arbeidsklassen,. Men ifrån denna stund blef Wergeland anfallen af alla partier, äfven af dem, som förut varit hans vänner och anhängare. Han skref såsom förut, han förfäktade samma idger med samma värma, men ansågs ändock nästan såsom en -landsförrädare; och ännu värre blef det sedan Carl Johan 1842 utnämnt honom till byråchef och riksarkivarie. Han stod nu helt och hållet isolerad och öfvergifven och grämelsen häröfver tärde uppå och bröt hans hfskraft; den förmådde mera än den vilda partistrid, i hvilken Wergeland under 16 år kämpat och hvari vapnen å ömse sidor icke alltid voro de mest ridderliga. Wergelands lif var en oafbruten fejd alltifrån den stund, då han först beträdde författarebanan (hvilket skedde redan 1827, då han utgaf en farce med titeln Ah!) Utom den litterärpolitiska. strid, som han genom sitt uppträdande framkallade, invecklades han äfven genom enskild mans fiendskap och hat i en serie af skandalösa processer, som förbittrade hans enskilda lif; (Forts.) (Insändt.) Af ett i Aftonbladet för den 26 sistlidne April in-: tavet s. k. beriktigande, finner iag med förväning )