Aftonbladet – 15 maj 1852, sida 2

pittoreska och storartade. former, nedtill grönskande af rika skogar, upptill lysande af vidsträckta snöfält, stundom med hoppande kaskader och med glacierer, som sträckt sina ljusblå af solen gnistrande massor ända ned till sjön, — på den ena sidan allt yppigt och rikt, på den andra allt väldigt och stort. Detta lärer i ännu högre grad vara fallet, särdeles hvad snömassorna och glaciererna beträffar, med de sund och kanaler, som slingra sig genom den stora ö-arkipelag, som sträcker sig nedåt Cap Horn. Men redan hvad vi sågo, var i hög grad egnadt att ingifva oss den beundran och det nöje, som en storartad och ovanlig natur icke förfelar att ingifva, Med undantag af de prålande vexterna, de fladdrande fåglarna och de sprutande hvalfiskarne var allt dödt och ensligt: Ingen enda invånare, hvarken i Patagonien eller Eldslandet, syntes till, och jag kan såledessåsom ögonvittne ej berätta dig något om detta the most miserable kind of human race in the most miserable land, såsom Darwin kallar dessa menniskor. Du kan också mångenstädes inhemta rförmare underrättelser. om dem, särdeles i Voyage of the Beagle and the Adventure. Liksom Patagonien skiljer sig med läminigare skogar från det i allmänhet vildare och kalare Eldslandet, så skola Patagonierna i mycket skilja sig. från sina usla grannar, Eldsländarne. De förre bo i tält och svepa in sig i hudar af Guanaco, de lefva af satt jaga högre djur och ha mycket hästar, samt hafva redan inrättat sig uti en ve sambhällsordging. De sednare, hvilka tvifvelsutan stå på