Aftonbladet – 12 maj 1852, sida 2

ända till ens förtviflan sköna och yndigae. Också må det anses såsom en verklig njutning, att i en glad och angenäm societet, såsom det ingalunda är sällsynt i Buenos Ayres, tillbringa en afton. Det är :sannt, mängden af damer äro icke mäktiga de allmännaste europeiska språken (och i allmänhet torde det kunna sägas, att bokkunskap icke är till hög grad spridd, hvilket väl bland annat kommer sig af den dryga tullen, 37 procent, på böcker), men fransyska talas dock ofta nog, och hvad som brister i språkfärdighet ersättes of lifligheten och behaget. Vill man se dem ute, bör man på eftermiddagen kring sextiden, då middagssolen upphört att bränna, besöka Calle de Pena, för att der, likasom på Östergade, bulevarderna och Regent Street, tjusas af skönheten och behagen. För det mesta utmärka sig damerna för en högt drifven elegans. i klädseln, som det sägs ofta på bekostnad af trefligheten 1 hemmen, der man lefver ganska måttligt. Såsom något karakteristiskt har man uppgifvit dem bära en ofantligt stor kam i sitt hår. Jag såg detta aldrig, hvarkenh i kyrkan eller anrars; men väl deras svarta, böljande lockar. Ty fruntimren bruka ofta blott en lätt slöja deröfver och förakta: den afundsjuka hatten, hvarmed våra sköna betäcka sig. Den sedvanliga solfjädern saknas deremot aldrig i någon qvinlig hand, och den skötes med en beräknande färdighet, som vi karlar ej förstå, emedan den hörer till hemligheterna. En annan klass är presternas; Rivadivia, president från 1821 till 1827, upphäfde dominikanerorden, men ännu ser man gråbröder och andra munkar med sina kåpor och stora hattar, sådana du känner dem t. ex. af Don Bazils, hvimla kring gatorna; Presterskapet härstädes är med rätta icke högt värderadt. De flesta öfverträda uppenbart kyrkans. lagar