Aftonbladet – 12 maj 1852, sida 2

Buenos Ayres omgifningar äro vackrare än Montevideos. Der har ännu ieke någon beägring eiler nära liggande fiendtliga hopar sköflat den herrliga och bördiga marken, utan lit visar en vacker lummighet, en liflig grönska, ehuru trakten är alldeles slät och flodens låga stränder förenade stora träsk nära densamma. En promenad, som ingen till Buenos Ayres anländ lärer försumma, är att besöka guvernörens (Rosas) Quinta eller landtställe. Det är beläget ungefär en half mil norr om staden i en något fuktig, skuggrik trakt. Man hyr sig en häst för en half dag och galopperar ut på vägen längs stranden. Här möter man ridande soldater, gauchos, ofta två på en häst, eller qvinnor, eller ock ett par på hästarne dinglande båtsmän och skeppspojkar, som äro ute för alt roa sig på herrskapsvis, men ovana vid detta nöje, sitta der girande 1 alla väderstreck, med handen fasthållande sig . sadelknappen, att ej stupa öfver bord, med armarne piskande sidorna som tågstumpar under stormen och med benen uppskjutne i vinkel för att sitta rätt säkert, och under sin framfart uppväckande allas munterhet som möta lem. Vid stranden ser man nära tusentals ;vätterskor ända fill långt under fästningen, och denna strand betäckes, sålångt ögat når, af hvitt linne, Än möter man en karavan af 3. k. indiankärror, stora flätade vagnar, som bå sina 4 alnar höga, ofantligt tjocka, oskodda ojul, liksom i små hus transportera än hela familjer, än tunnor, och än hudar. De äro yftast förspända med tre eller fyra par oxar, Af synnexrlig;storlek, och på midten ar första parets ok, som. ligger öfver deras mankar, sitter -en karl, försedd med ett långt jernskodt bamburör, hvarmed kreaturen genom stickning styras. Samma åkmetod hafva ock de nne i staden vanliga vattenkörarne, som blott bestå sig ett par oxar, och hvilkas tunna ofta