Aftonbladet – 11 maj 1852, sida 2

ner. Rundtomkring lågo hoptals lemningar efter de slagtade kreaturen, och hela trakten uppfylldes af en stinkande lukt af rått kött och halfruttnade as. Montevideo var vid denna tid hemsökt af mycket främmande krigsfolk. Inne i staden bestredo fransmännen garnisonstjensten, och man såg deras uniformer lysa på alla gator och platser. Ute på redden lågo fem franska liniefregatter, en fransk brigg och två ångfartyg, en engelsk ångfregatt, tre andra krigsångbåtar och en skonert, en brasiliansk fregatt med två korvetter, en spansk fregatt och en korvett, samt en sardiniansk korvett; således en hel krigsflotta af de flesta sjömakter. En engelsk och en fransk konteramiral befunno sig på redden. Qvällen och natten före vår afresa från Montevideo den 2 Januari uppfriskades minnet af den sista pamperon med en ny, som i häftighet ej eftergaf sin föregångare. Det är alldeles omöjligt att beskrifva tätheten, skenet och våldsamheten, ja uthålligheten af de hvinande blixtrarne ock de skrällande åskknallarne. Man brukar säga, att himlahvalfvet står i lågor, men det kunde med rätta sägas här, och långa stunder var man liksom bländad af det intensiva sken, som upplyste hela hamnen, staden och landet, ehuru natten annars var kolsvart. Att regnet flöt i förhållande derefter låter sig lätt förstås. Efter att i Montevideo hafva erhållit lots, som skulle leda den genom talrika bankar, det ringa djupet i allmänhet och de låga stränderna så svåra passagen uppföre Platafloden, afseglade vi till Buenos Ayres. Ju mera man närmar sig denna stad, desto mera antager floden ett smutsigt, lerartadt utseende, likasom många af de stora floderna (enkannerligen Themsen) i Europa, J samma gång vattnet likväl blir sött och drickbart. Som