Aftonbladet – 6 maj 1852, sida 2

sade: Jag vill erkänna för er, att jag känner mig mycket olycklig... nu ströfimade tärärne utföre hennes kinder — jag älskar detta land, jag älskar Buenos Ayres mer, än jag kan säga, — jag har icke lefvat för annat än för mitt fosterland — jag här visst icke kunnat göra allt hvad jag önskat att göra, men jag har alltid gjort så godt som det stått i min förmåga, — ack! min högsta önskan är att få lefva och dö i detta kära land, — och nu måste jag lemna det för alltid!... Här syntes icke något återhåll för hennes smärta. Hön fortsatte efter en stund: Men jag ärresignerad — det är, min pligt att följa min gamle fader — för honom vill jag uppoffra alla andra känslor. Jag är resignerad; jag vet icke huru det kom sig, att jag nu skulle blifva så upprörd, — förlåt mig, min vän!, — nu räckte hon mig. åter handen och försökte småle — Förlåt mig, dettå är icke behagligt för er! — Under det hon sålunda talade, runno strida tårar utföre hennes kinder; men inga snyftningar, inga dessa under gråt vanliga ryckningar med händer, armar eller nacke. Hela hennes väsende, hvarje minsta anletsdrag visade ett orubbligt lugn; och på samma gång framställde hon den uttrycksfullaste bild af den djupaste smärta. Och då hon sökte qväfva tårarne, räckte mig handen och smålog, spelade en oförklarlig tjusande glans i hennes ögon, likasom då solen plötsligt framskiner när det regnar. Hon var obeskrifligt intressant och söt! — Sedan hon något hemtat sig, bad hon mig sitta qvar, medan hon skref ett par bref till svar på en kommission, som jag äfven haft att framföra till henne. Tätt vid soffan stod ett litet skrifbord vid hvilket hon satte sig. Ett par gånger lade hon ifrån sig pennan, förde näsduken till ögonen, vände sig småleende och sade: förlåt mig, min vän, för det jag uppehåller er! Hon tillkallade äfven