Aftonbladet – 3 maj 1852, sida 3

duken, och den ädelmodige mästaren ledde hans första försök, Han heter Plantin och jhar nu skickat till expositionen tre oljemålningar, alla. förrådande goda anlag. Jag näm. ner detta blott emedan. man-stundom sett blif. vande utråärkte målare sålunda börja. Aktieteckningen till ett nytt teaterhus i Helsingfors fortgår. Hr Stjernström har teckna sig för 1000 rub. silfver. : Annu den 26 April låg snön qvar på promenaderna och på den största delen af gatorna i Helsingfors. Isarne voro ännu farbara och det troddes med säkerhet, att man ännu den 1 Maj skulle kunna fara på släde öfver bafsfjärden mellan staden och Sveaborg. Af .skrifvelser från Österbotten finner man, att innevånarne i denna nordliga provins äro högligen besvärade af kringstrykande zigenare. motsvarande de i Norge allmänna s.k, Fanteföljena. Så skrifver t. ex. en korrespondent från Pudasjärvi i Uleåborgstrakten, uti F. A. Tidning: En olägenhet söm dessa aflägsna trakter och isynnerhet i ödemarken belägna enstaka hemman hafva, är besök af zigenare både sommaroch vintertid. Hos dessa irrande tribyare, utan hem och fädernesland, har icke ens den kalla norden kunnat afsvalka vandringslusten; om de ock för syns skull någonstädehafva fast fot, vandra. de dock oupphörligt. I de aflägsnaste trakter af socknarnä, der de ej iro så lätt åtkomliga, uppehålla de sig mest. och tyckas också i allmänhet vara privilegierade gäster hos allmogen. Men äfven händer det ganska ofta, att de missbruka bondens gästfrihet. I aflägsna gårdar, der vanli gen sommartiden blott värdinnan med barnen är hemma, taga de ibland med våld hvad som ej frivilligt åt dem kan gifvas. Dessutom måste de ofta skjutsas eller ledsagas till ett an nat herberge, och man är glad att helst så slippa dem.n V I samma korrespondens omtalas följande björnhistorier: : Ifrån Rövaniomi socken förmäles, att den bekante Karhu-Pekkas äldste son, nuförtiden, sedan fadren aflidit, den störste björnjägare i norden, Anders Pilttisjärvi, sistlidne vär ensam på snön nedlagt fyra björnar och om hösten sammaledes en. Såsom bidrag till björnjägarehistorier och ett bevis på mannens mod kan anföras följande: då Anders hade skjutit på en stor björn och skulle med sina skidor kasta sig åt sidan, innan björnen hann rusa på honom, sutto skidorna fast i den blöta snön och jägaren föll framstupa i densamma. Strax var också det svårt sårade djuret med ett förfärligt brummande öfver sin fiende; dock i samma ögonblick fick. Anders hufvudet upp ur snön, då han röt så mycket han förmådde åt björnen: inte är jag skapad till björnmat (ei minua ole luotu karhun ruoaksi). Björnen tycktes häpna, vände om och blef uppehållen af jägarens hundar, tills denne hann skjutå en gång till, då djuret föll.v