Aftonbladet – 3 maj 1852, sida 2

när för några månader sedan John Griffithe hade slagit och svält henne, för att göra henne spak och lydig, så gick hon midt i natten sin väg och kom, darrande af köld, till Nests boning, ty hon visste ej att Eleonore var död och hoppades att blifva emottagen af henne med godhet; och Nest tänkte på huru hennes moder. brukade mätta och trösta den arma vansinniga, och kokade litet gröt och satte henne, väl omsvept med ett täcke, vid-spiseln, Och om morgonen, då John Griffiths kom för att söka Mary, fann han henne hos Nest, och Mary jemrade sig så ömkligt vid hans åsyn, att Nest gick . till fattigvårdsföreståndaren och erbjöd sig att underhålla Mary för samma betalning som man hade gifvit John, Och denne sednare var glad att slippa ifrån sin förbindelse. David anade att det var en känsla af samvetsförebråelser som drifvit Nest till utöfvande af de svåraste och mest motbjudande kärleksverk. Han trodde sig förstå henne. TI bitter ånger öfver sitt förhållande emot sin mor, hade hon omfattat den första hjelplösa varelse som kom, för att söka skydd i hennes namn. Det var väl icke just något sådant, som David tänkt sig, men han var likväl öfvertygad att det var Gud som styrt den stackars vansinnigas steg till Nests dörr. Följande morgonen gick han till Nest. Då han närmade sig huset — det var på sommaren — hörde han ovanliga, sträfva och hotande ljud, hvilka knappast tycktes kunna komma från en menniskas läppar. Dessa ljud öfverröstade hans steg, och, stadnande på tröskeln, såg han-den arma Mary gå fram och tillbaka på golfvet i ett häftigt anfall af vansinne. Nest, ofärdig och haltande, gick bredvid henne och talade ljufva lugnande ord, tills hennes steg saktades och hon fick tillfälle och andrum att lägga sin arm om den vansinnigas hals, som vid detta ömhetsbevis brast i tårar, hvilka gåfvo hennes brännande hjerna någon lindring. Då steg David Hughes in, Hans första ord då han trädde inom dörren och aftog sin hatt, voro: Guds frid vare öfver detta hus! Hvarken han eller Nest talade om det förflotna, oaktadt allvarliga heliga minnen fyllde deras tankar. Innan han bortgick knäböjde de alla tre och bådo; ty,såsom Nest sade honom, en underbar känsla af frid utgöt sig öfver den arma sjuklingens oroliga sinne, då hon hörde bönens heliga ord; och ofta, då hon kände att ett anfall var i annalkande, plägade hon