Aftonbladet – 1 maj 1852, sida 2

sång; men de stego osäkra, tveksamma steg, iksom Hade grunden varit ibålig och förrälisk. Der fanns ej: mera hos dem någon sorglös glädje, hvarje ord atmättes, hvarje nandling beräknades. Det var ett glädjelöst if för båda. En gång tog Eleonore it ett itet barn, för att locka Nest från sina dystra, srubblande tankar, genom hennes fördna, så ifliga kärlek för barn. -Nests bleka kinder odnade, då hon såg: det späda barnet i sin noders armar, och hön gjorde en rörelse för utt taga det till sig, men vände sig åter håstigt bort, dolde sitt ansigte i förklädet och suckade: aldrig skall ett barn slutas till mitt oröst och kalla mig moder! Hon. uppsteg derefter och gick med hårdt sammanpressade äppar till sitt arbete utan att se på det jollande barnet, och mrs Gwym, djupt bedröfvad öfver sitt misslyckade försök, återbar baret till dess föräldrar. En dag spriddes i Pen-Morse ryktet om Idvards förestående giftermål. Eleonore hade änge anat denna underrättelse, den föreföll wenne derföre ej ny, men rågade likväl henres sörgekalk. — Bekymrad satt hon i sin soning, fruktande att någon af grannarna beställsamt skulle inträda, för att berätta om syns nyheter. Så hände det också: Nest såg ipp ifrån sitt arbete och frågade med en slags lädtig nyfikenhet efter de närmare omstänligheterna vid bröllopet, och berättaren omialade sedan för alla grrannarna, att Nest Gwym ej mera sörjde öfver Edvard Williams otrohet. Men när hon hade stängt dörren efer sig och Nest blef ensam med Eleonore, ställde hon sig framför den gråtande modren, såsom en obeveklig anklagare: er Moder, hvarföre lät du mig ej dö? Hvaröre skulle jag lefva för att höra detta? Eleowore kunde ej tala, men utsträckte sina arnar mot sitt barn. Nest vände sig bort och